Jag vill vara något mer än ett klipulver

För några veckor sen var stämningen på topp på Kulturhuset i Stockholm. Uppsluppna samtal och långa applåder avlöste varandra. Tankesmedjan Humtank firade 10-årsjubileum och tog tillfället i akt att se tillbaka på ett decennium av arbete med att lyfta fram humanioras plats i såväl akademin som samhället i stort.

Det är på många sätt ett jubileum värt att fira: genom att formulera en offensiv berättelse om humanistisk kunskap har Humtank flyttat fram humanioras positioner under ett politiskt turbulent decennium. Gång på gång har den lilla tankesmedjan lyckats hamra in sitt grundläggande budskap: varje samhällsfråga har en humanistisk dimension.

Samtidigt kvarstår mer arbete och ständiga orosmoln. Den inrikespolitiska debatten präglas av rop på mer teknisk och naturvetenskaplig forskning, mer pengar till AI och innovation, medan humaniora fortsatt bara dyker upp sporadiskt. Plötsliga utfall om hobbykurser från ledande politiker har också varit en påminnelse om att villkoren, som redan nu innebär underfinansiering, snabbt kan förändras.

Utanför Sveriges gränser har många humanistiska miljöer dock haft det betydligt tuffare. Insikten att det kunde varit så mycket värre är kanske en anledning till den goda stämningen på Kulturhuset. Ibland kan oavgjort kännas som en seger.

Varje samhällsfråga har en humanistisk dimension.

Ändå är det inte diskussioner om kristillstånd – nuvarande, uteblivna eller potentiella – som jag främst tar med mig från samtalen på jubileet. Snarare är det hur framväxten av ny kunskap om humanioras verkningar, artikulationer och värden har möjliggjort nya diskussioner. Här blottas en ständig spänning mellan två föreställningar: å ena sidan humaniora som i sig själv tillräckligt, som något bildande och intrinsikalt värdefullt, och å andra sidan humaniora som en uppsättning praktiska färdigheter och samhällsnyttiga kunskaper. De utesluter inte alltid varandra, men leder ändå till olika typer av slutsatser. Det kan också vara givande att titta på vem som anför vilka argument.

Här tror jag nämligen att det går att urskilja en intressant tendens: samtidigt som humanister har blivit allt vassare på att lyfta fram nyttoargument har vikten av humanioras intrinsikala värden börjat betonas allt starkare av andra aktörer. Det kanske främsta exemplet på detta är Handelshögskolans rektor Lars Strannegård – som också var en av talarna på Kulturhuset – som gång på gång argumenterat för varför humanistisk bildning borde uppvärderas.

... humanister har blivit allt vassare på att lyfta fram nyttoargument ...

Men även på andra håll – bland annat på mitt eget lärosäte KTH – hörs spridda, och förvisso ännu rätt sporadiska, rop på att göra plats för mer kritisk reflektion och bildning. I grund och botten är detta förstås en glädjande utveckling, som öppnar dörren för humanistisk undervisning inom utbildningar som idag helt saknar sådana inslag. Men en efterfrågan på humaniora inom professionsutbildningar väcker också nya frågor kring vilken typ av humanistisk kunskap som ska ta plats i just det här sammanhanget.

Humaniora rollsätts i den här kontexten ofta som ett komplement till ”hårdare” kunskaper. Inte sällan bakas humanistisk kunskap ihop med begrepp som konst, kreativitet och värdegrund. Förslagen att tala om STEAM (där A står för Arts) istället för STEM är ett exempel, Lars Strannegårds argument för konst och humaniora som ett intellektuellt ”klipulver” ett annat. Och visst är detta både lovvärt och viktigt. Ändå är det något som skaver hos mig, en liten röst som säger att jag vill vara något mer än ett klipulver.

Vi kan bidra med något nytt.

Om det är något som Humtanks oförtröttliga arbete har visat så är det att humaniora inte bara kan komplicera alltför enkla berättelser, utan också bidra med kunskap och forskningsmetoder i egen rätt. Det är en offensiv inställning som jag tror vi humanister ska hålla hårt i när vi närmar oss professionsutbildningarna.

Vi kan bidra med något nytt. Men kanske kan det bredare intresset för intrinsikala värden också vara en påminnelse om humanioras unika kvaliteter, som låter det instrumentella bottna i det existentiella.