Jag vill ge ett råd till andra forskare

Jag har en enorm hybris när det kommer till språk. Trodde till exempel att jag hade helkoll på norska efter att ha sett tv-serien Skam där jag lärt mig ord som ”drittsekk”, ”teit” och ”seff”. När jag såg att Emma Holten skulle hålla ett föredrag om feministisk ekonomi på danska så bokade jag biljetter direkt – trots att jag har svårt att förstå skånska. Och när jag häromveckan fick en förfrågan om jag ville skriva en redovisande essä om en nyutkommen bok om nationalekonomi, som tyvärr än så länge bara finns på franska, svarade jag att det inte borde vara några problem eftersom jag kan spanska.

Att hysa tilltro till sin egen förmåga brukar ofta ses som en viktig faktor för framgång. Mitt goda självförtroende när det gäller språk har visserligen sällan lett till succé, men det gör att jag tar mig an många utmaningar. Och denna anekdot stöds också av forskningen som ofta beskriver i hur hög grad självförtroende (och framförallt en övertro på din egen förmåga) kan motivera individer att arbeta hårdare, överkomma hinder och ta fördelaktiga risker. Detta får mig att tänka på hur viktigt självförtroende är för att våga satsa på en karriär inom forskning.

Mitt goda självförtroende när det gäller språk har visserligen sällan lett till succé, men det gör att jag tar mig an många utmaningar.

Under min tid som doktorand har jag ständigt fått höra hur svårt det är att stanna inom akademin, hur hård konkurrens det är i anställningsprocesser och hur svårt det är att få en fast anställning. Nu när jag befinner mig i slutet av min doktorandutbildning funderar jag mycket på om jag platsar i akademin, om jag ”har det som krävs” och hur jag kommer att stå mig i konkurrens mot andra. För att peppa mig själv inför mina nya utmaningar kommer jag att ta hjälp av två exempel från mitt eget forskningsområde. Jag vill förstå varför man (jag) som doktorand kanske har lite dåligt självförtroende, och vad man kan göra för att peppa sig själv.

Exempel 1: Uppgifternas svårighetsgrad

I en studie som jag och Oda Sund (Norska Handelshögskolan) genomförde var vi intresserade av sambandet mellan självförtroende och uppfattning om rättvisa. Eftersom vi ville studera orsakssambandet (den kausala effekten av ökat självförtroende) så genomförde vi ett ekonomiskt experiment där vi manipulerade deltagarnas självförtroende.

Deltagarna slumpades in i två grupper: i ena gruppen tävlade deltagarna två och två i enkla Trivial Pursuit-frågor. Till exempel: Vad hette världens första klonade däggdjur? I den andra gruppen tävlade deltagarna i svåra Trivial Pursuit-frågor. Till exempel: I vilken sport var Yani Tseng från Taiwan rankad som nummer 1 i världen under 109 veckor i följd från 2011 till 2013? I gruppen som fick svåra frågor trodde 30 procent att de presterade över medel medan 79 procent i gruppen som fick enkla frågor trodde att de hade presterat över medel. Detta är vad som psykologer brukar kalla för ”the hard-easy effect”.

Den bakomliggande idén är att människor ofta inte förstår att när de tycker någonting (som till exempel en frågesport) är lätt så är frågesporten förmodligen också lätt för andra. Och vice versa om någonting är svårt. En frågesport med enkla frågor kan alltså generera en större tilltro till sin egen relativa förmåga, medan en svår frågesport kan sänka ens självförtroende.

Även om jag inte tvivlar på att seniora forskare ställs inför svåra arbetsuppgifter så tar sig doktorander väldigt ofta an nya, relativt komplexa arbetsuppgifter. Det kan handla om att sätta sig in i ett nytt forskningsfält, lära sig att programmera på ett nytt språk (helst jättefort), lära sig nya statistiska metoder, och så vidare. Det är inte konstigt att man som doktorand lätt tvivlar på sin egen förmåga.

Exempel 2: Ge råd

Ibland när vi ser människor som kämpar för att nå sina mål så brukar många instinktivt tro att det hjälper att ge (ofta o-ombedda) råd. Men tänk om det motsatta är sant? I ett storskaligt experiment av Lauren Eskreis-Winkler och medförfattare ombads en grupp studenter fylla i en vanlig enkät (kontrollgruppen) medan den andra gruppen studenter ombads ge råd till andra studenter om hur man klarar av sina studier, till exempel tipsa dem om hur de kan undvika att prokastinera. Resultatet visade att de som fick chansen att ge råd till andra sedan presterade bättre i ämnen som var viktiga för dem och deras betyg i matte. Prestationen ökade både för hög- och lågpresterande studenter.

Som samhällsvetare tycker jag såklart att det är spännande och intressant i sig att det går att stärka individer och deras självförtroende. Men dessa studier visar också att vi i samhället har mycket olika förutsättningar att utveckla ett gott självförtroende. För vilka är det vi väljer att fråga om råd? Skulle det kanske kunna handla om kön, hudfärg och ålder? Och vid vilka tillfällen får doktorander möjlighet att ge råd till andra?

För att öka mitt eget självförtroende avslutar jag detta inlägg med ett råd till forskare som vill stärka doktoranders självförtroende: Fråga dem om råd! Och gärna inom om deras specifika kunskapsområde. Min erfarenhet är att det är relativt ovanligt, och när det händer blir jag alltid väldigt imponerad av frågeställaren.

Vetenskaplig artikel: Confidence and career choices: an experiment (The Scandinavian Journal of Economics) (Engelska) Länk till annan webbplats.

Vetenskaplig artikel: The Quarterly Journal of Economics: Self-Confidence and Personal Motivation (Engelska) Länk till annan webbplats.

Oda Sunds webbsida på the Norwegian School of Economics (Engelska) Länk till annan webbplats.)

Vetenskaplig artikel: A large-scale field experiment shows giving advice improves academic outcomes for the advisor (Proceedings of the National Academy of Sciences, PNAS) (Engelska) Länk till annan webbplats.