Jag vet hur fascister tänker

Jag har, till och från, ägnat i runda slängar 25 år åt att begripa vad som rör sig i huvudet på en fascist. Framför allt de som var aktiva under första halvan av 1900-talet. På köpet har jag också fått rätt bra koll på hur antisemiter och andra rasister tänker (även de som inte dessutom är fascister) för sådana har det alltid funnits gott om. Många av dem har dessutom varit konspirationsteoretiker som på olika sätt blandat ihop politik och religion. De har varit väldigt slängda i att använda både vetenskapen i stort och mitt eget ämne historia i synnerhet för att ge sin egen världsbild och ideologiska position legitimitet och stadga.

Jag har därför alltid tyckt att min forskning varit intellektuellt utmanande. Det kan kanske tyckas märkligt. En vanlig uppfattning om fascister verkar annars vara att de är lite smådumma, lättledda, hat- och rädslodrivna och allmänt antiintellektuella. Och visst finns dessa, rörelserna har genom historien varit fulla av aktivister som mest varit intresserade av action, våld och slagkraftiga paroller. Unga män (och med tiden ett växande antal men fortfarande fåtaliga kvinnor) som fyller gator och torg med testosteronstinn våldslängtande manlighet. En längtan som för stunden tyglats i politiska uniformer och marschdisciplin, talkörer och fanborgar.

Den synliga fascismen, som enkelt förklaras bort och sopas undan som ett ungdomsproblem med socioekonomiska grunder. Ett litet antal ensamma killar från trasiga hem som hamnar utanför samhället och finner mening och gemenskap i rörelsen. Men de skulle lika gärna, om de haft en annan hudfärg, en annan kulturell och religiös tillhörighet och hetat Ahmed istället för Per, ha kunnat åka till Afghanistan eller Syrien och stridit i det heliga kriget. Visst finns de här personerna. Men det finns också andra, och det är dessa jag intresserat mig för.

Till exempel Per Engdahl, med en magisterexamen i historia och en licentiatexamen i statsvetenskap. Eller Gunnar Prawitz, juris doktor och lärare vid KTH under efterkrigstiden. Ett annat exempel är Rütger Essén, doktor i statsvetenskap och hyllad utrikespolitisk kommentator i Svenska Dagbladet. Engdahl och Essén släpptes förvisso aldrig in i värmen igen efter kriget, främst för att de stannade kvar i den fascistiska rännil som återstod i Sverige efter kriget. Men Prawitz togs till nåder, trots att han figurerat i säkerhetspolisens spekulationer om vem som skulle kunna bli en samlande gestalt för hela den, under mellankrigs- och krigsåren splittrade, så kallade nationella rörelsen i Sverige. Trots att han var en av de ledande ideologerna och rättspolitisk talesperson för Lindholmsnazisterna i Nationalsocialistiska Arbetarpartiet.

Så visst har fascismen sina intellektuella, sitt ideologiska djup. Och att utforska det här djupet har genom åren varit intellektuellt stimulerande, hur konstigt det än kan låta. Det stimulerande har bestått i att fascismen (tagen på det allvar som alla historiska källmaterial oavsett hur motbjudande det är förtjänar) utmanar föreställningar om vad det innebär att vara människa, om rätt och fel, ont och gott. Den utgör ett exempel på ett radikalt annorlunda sätt att tänka som fortfarande har en logisk konsekvens, låt vara utifrån värderingsmässiga premisser som för de flesta av oss känns mycket främmande. Och eftersom fascismen står i en sådan uttalad motsatsställning till de ”goda” värdena, tvingar den oss att skärpa både blick och argument när vi närmar oss den liberala demokrati som idag inte längre kan tas för given. Och däri ligger nyttan, inte bara för demokratin utan även för civilsamhället och det rent mänskliga, i att studera fascismen.

Det vore dock historieförfalskning att sätta fascismen i direkt motsatsställning till den liberala demokratin eller att skilja ut den från sin genom tiden och rummet mycket mångfacetterade kontext. Fascismen är ingen historisk anomali, den svävar inte omkring som en väderballong utanför det egentliga skeendet. Tvärtom är den en produkt av sin tid lika mycket som andra ideologier. Det finns alltså inget vattentätt skott mellan fascisterna och ”oss andra”, helt enkelt för att verkligheten för det första är rätt rörig eftersom den är befolkad av människor av kött och blod som hela tiden kan ändra sig, byta fot, vänner och fiender.

För det andra kan politiskt tänkande aldrig vara frikopplat från sin egen tid och den tidens viktiga frågor, det säger sig självt. Den politiska rörelsen skulle nämligen inte få något stöd utan förtvina till en sekt för de närmast sörjande. Och såväl historien som vår egen samtid visar med knivskarp tydlighet att de fascistiska idéerna inte svävar i tomheten, de har tvärtom en relevans som idag är större än på mycket länge.

Här kommer jag därför att gräva vidare i hur de fascistiska grundidéerna ser ut, hur de förändrats med tiden och i vilka sammanhang de idag dyker upp. Jag kommer också att reflektera kring forskarens roll i samhällsdebatten, vårt populärvetenskapliga ansvar och vetenskapens, framför allt humanioras, uppdrag i det bredare demokratiska perspektivet.