Jag triggas av både kärlek och hat

En av största fördelarna med jobbet som vetenskapsredaktör på Dagens Nyheter var all kärlek som strömmade emot mig.

När jag började för sexton år sedan brukade läsare fortfarande skicka pappersbrev. Jag bläddrade igenom några brevbuntar häromveckan när jag städade upp efter mig på redaktionen. Tänk, så sent som i slutet av 1990-talet var det vanligt att människor lade timmar på att skriva vänliga pappersbrev till en journalist. Det kunde vara brev på flera sidor, maskinskrivna eller präntade med prydlig handstil.

Många läsare har bara velat uttrycka sin glädje och tacksamhet. Över en enskild artikel eller över min produktion i största allmänhet. Bildkonstnärer och författare har berättat hur de har fått inspiration till sina verk genom mina texter om naturvetenskaplig forskning.

Självklart vill läsare ibland uttrycka kritik. Det kan vara fullt befogade klagomål när någon detalj har blivit felaktig. Några har tänkvärda synpunkter om artiklars hela upplägg.

Men genomgående är att de flesta brevskrivarna vill lära sig mer om världen. Och de tycker sig få göra när de läser Dagens Nyheters vetenskapssidor och mina artiklar, förstår man av deras brev.

Ibland, till exempel när det gäller medicinska ämnen, kan läsare få direkt, praktisk nytta av något som de har läst på vetenskapssidan. Men oftast handlar det främst om att de vidgar sina horisonter. De förstår lite mer om hur världen har uppstått, hur livet på jorden har utvecklats, vilka som är de mest brännande miljöfrågorna …

Artiklarna i DN väcker deras tankar. De vill bidra med egna synpunkter och teorier. Många kommentarer är tänkvärda och lärorika, andra mer fantasifulla och verklighetsfrämmande. Några kan nog sorteras som vanföreställningar, till exempel kraftigt alternativa hypoteser om hur naturlagarna ”egentligen” fungerar.

Med tiden har pappersbreven kommit att ersättas av mejl. Det har blivit alltmer arbetskrävande att svara alla dessa läsare. Men så länge mejlen är artigt formulerade gör jag mitt bästa för att de ska få åtminstone ett kortfattat svar.

De senaste åren kommer många reaktioner också på sociala medier som Twitter. Fortfarande handlar det mest om kärlek och uppskattning. Jag har flera tusen följare på Twitter och det är en fröjd att se hur mina texter ”delas” så att fler kan läsa dem, tillsammans med kloka och ofta entusiastiska kommentarer.

Så långt kärleken. Den stärker mig i mitt arbete. Den får mig att känna att kvalificerad vetenskapsjournalistik betyder något. Att det jag gör är viktigt.

Men det finns också hat. Det finns människor därute som verkligen inte vill veta vad världens forskare kommer fram till. Tvärtom. De anstränger sig medvetet för att sprida felaktig information, så kallad desinformation.

Vetenskapsjournalisterna hör till deras viktigaste måltavlor. De gör vad de kan för att solka våra rykten. De sprider massmejl, skriver bloggar och smusslar in snedvriden och ofördelaktig information på Wikipedia.

E-post och sociala medier har kraftigt underlättat deras verksamhet. I dag, när nästan alla de stora tidningsredaktionerna i Sverige saknar kvalificerade vetenskapsjournalister, får deras desinformation lättare att slinka in i spalterna.

Desinformatörerna ägnar sig främst åt frågor som har stor laddning av religiösa eller ideologiska skäl, eller där stora pengar står på spel. Evolution och vaccin är två ämnen som garanterat väcker en våg av försåtliga och felaktiga fakta därute på internet, långt utöver vad som är rimliga kritiska synpunkter på en tidningsartikel.

Men den fråga som just nu är i särklass känsligast är klimatforskningen. Inget ämne renderar så många negativa mejl och så många nedsättande kommentarer på nätet. Påståendena är oftast helt felaktiga eller kraftigt vinklade, hämtade från klimatförnekande bloggar snarare än från aktiva forskare och seriösa vetenskapliga tidskrifter.

Några av rösterna kommer säkert från personer som drivs av övertygelse och en vilja att gå emot etablissemanget. Men undersökningar från USA och Storbritannien visar också att kampanjerna mot klimatforskningen är effektivt organiserade och synnerligen väl finansierade av kapitalstarka aktörer.

De vänliga, uppmuntrande läsarbreven gör mig glad och stärkt i mitt arbete. Men jag triggas minst lika mycket av de ovänliga desinformatörerna. De påminner mig om kvalificerad vetenskapsjournalistik betyder något.

Vi är inte många vetenskapsjournalister i Sverige, men det vi gör är viktigt.