Jag och Marie Curie

Marie Curie blev min idol när jag var 14 år. När de flesta andra i min klass tapetserade väggarna med bilder av popgrupper och skådespelare satt jag och min kompis och läste allt vi kunde hitta om Marie Curie. Vi fascinerades av hennes kärlek till vetenskapen och hennes beslutsamhet att använda resultaten för att gynna mänskligheten.

Hon upptäckte radium och under första världskriget åkte hon själv med ambulanser som kallades för ”petite Curies” för att kunna hjälpa till att röntga skadade soldater på plats. När hon fick ett gram radium ifrån USA transporterade hon det i en 46 kg tung blyhandväska över Atlanten. Vi ville bli som hon och bestämde att en av oss skulle läsa kemi, den andra fysik och tillsammans skulle vi kamma hem minst ett Nobelpris.

Åren har gått och jag är 41. Jag står inne på Marie Curies kontor, i ett av de två rummen som är bevarade i originalskick i Museum Curie i Paris. I det angränsande laboratoriet har skivan från laboratoriebänken blivit utbytt eftersom den var för radioaktiv. Annars är allting sig likt, precis som mellan 1914 och 1934 när Marie Curie var direktör för institutet. Hennes dörr var alltid öppen för att diskutera vetenskap, mitt emot skrivbordet står ett antal stolar för besökare. Olika dokument och föremål som visitkort, brev och instrument som hon använde för sin forskning och för tillämpningen av den skvallrar om hennes olika arbetsuppgifter. Solen strilar in genom fönstret, jag håller andan ett litet tag och rör vid hennes skrivbord.

Museidirektören blir inte förvånad när jag berättar för honom att jag blev inspirerad av Marie Curie. Det är rätt vanligt, menar han. Han berättar att franska politiker vill få fler elever att läsa naturvetenskap och gärna använder Marie Curie som inspiration. Nobelpriset borde locka men det är samtidigt lite farligt, tycker han. Marie Curie fick sitt första pris när hon nyss hade disputerat och riktigt så går det sällan till numera. Istället borde man göra som hon själv gjorde: främja glädjen i att utforska någonting nytt, i att vara nyfiken.

Jag blev varken kemist eller fysiker, men cancerforskare. Några år efter disputationen valde jag av många anledningar att byta karriär och blev vetenskapsjournalist. En av anledningarna var att jag saknade en kvinnlig förebild, ju högre upp i den akademiska karriären jag tittade, desto färre kvinnor fanns det.

Vägen är för svår, många briljanta kvinnliga forskare lyckas inte att ta sig lika långt som sina manliga kollegor. Många av dem som ändå lyckas betalar ett högt pris och arbetar under tuffa villkor. Redan när jag var doktorand publicerades en studie om att kvinnor inom forskningen får mycket mindre forskningsanslag och det är bara en av många faktorer som gör forskarlivet, och ibland kvinnorna, hårda. Än idag känner jag en viss frustration när ”kvinnor inom forskningen” kommer på tal.

Men under mitt besök vid Institut Curie händer någonting, för första gången känner jag hopp. Förutom museidirektören träffar jag enbart kvinnor och alla vittnar om en inspirerande miljö där det är lätt att vara kvinnlig forskare. Det finns ingen speciell jämställdhetspolicy, det bara är så att det finns många kvinnor i ledande positioner.

Kvinnor attraherar fler kvinnor och det är häftigt att kunna ha en kvinnlig förebild, berättar en postdoktor. Marie Curie visade vägen, att det är möjligt. Hon inspirerade många andra kvinnor som i sin tur fortsätter att inspirera. Det vittnar även en tillfällig utställning i trädgården om – mellan träden och övervakat av statyn på Marie och Pierre Curie finns 33 porträtt på kvinnor inom forskningen. 15 kvinnor är från Marie och Irene Curies tid, resterande 18 från nutiden.

Där och då, i trädgården, kommer jag på att Marie Curie fortfarande är min idol. Jag bestämmer mig för att tjäna vetenskapen med samma beslutsamhet och glädje som hon gjorde. Jag avger samma löfte som studenterna vid Institut Curie: Att vara sann, rigorös och noggrann och se till att vetenskapen gör nytta. Måhända inte vid laboratoriebänken men vid tangentbordet.

Fotnot: Min kompis disputerade i teoretisk kemi och forskar numera vid CNIO, det spanska nationella cancerforskningscentret, i Madrid.

Läs mer i Curie:

Forskning i Marie Curies anda (Curie)

Kan människan skapa ett geni? (Curie)