Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Jag minns Oliver Sacks

Krönika av Jonas Olofsson, docent i psykologi vid Stockholms universitet, om neurologen Oliver Sacks.

Är det tillåtet att skriva en dödsruna över en person som fortfarande lever? Ja, kanske om personen i fråga skrivit sin egen först. Författaren och neurologen Oliver Sacks förklarade i en kolumn i New York Times (19-02-2015) att han är i slutskedet av en elakartad levercancer och att hans dagar nu är räknade. Han beskrev dödens annalkande som att se livet från en höjd, varifrån han bättre kan se hur saker hänger ihop. Jag kommer att sakna möjligheten att få dela hans unika perspektiv.

När Oliver Sacks skulle installeras som hedersdoktor vid Karolinska Institutet 2003 samlade jag ihop återstoden av mitt studielån för en flygbiljett till Stockholm. I föreläsningssalen hamnade jag bredvid en pratglad amerikansk journalist som arbetade med en bok för närstående till människor som ligger i koma. Hon ville veta om personernas hjärnor kunde registrera vad deras närstående säger till dem, och om deras hjärnaktivitet kunde avläsas och användas för kommunikation.

Efter Sacks installationsföreläsning fick min granne ställa sin fråga. Jag var beredd på ett försiktigt svar, då hjärnavbildningsmetoderna vid denna tidpunkt ännu var relativt outvecklade. Men i stället berättade Sacks en vindlande historia om en patient, en familjefar som legat i koma i flera år. Endast när hans fru sade hans namn kramade han om hennes hand. Kvinnan bredvid mig lyste upp, för hon hade svar på den underliggande frågan. Det fanns hopp.

Jag satt förstummad av den korta inblicken i Oliver Sacks unika förmåga, hur instinktivt han lyckats skapa en känsla som förenade alla åhörare. I böcker som Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt visar Sacks hur han inspirerats av Freuds fallbeskrivningar, där gränsen mellan vetenskap och litteratur löses upp. För forskare kan hans förenklingar ibland framstå som vårdslösa. En kollega kallade honom ”mannen som förväxlade sig själv med en hjärnforskare”.

Men det är inte Sacks hantering av fakta som förtjänar vår beundran, utan historieberättarens djupa, instinktiva mänsklighet. Tänk om alla akademiker hade förmågan att skapa sådana möten med studenter och med allmänheten; där också de mest naiva frågor blir en inbjudan till en särskild gemenskap; den delade förundran över medvetandets mysterier. Det året påbörjade jag forskarutbildningen; jag hade fått en inblick i en gemenskap som snart kommer att bli fattigare utan Oliver Sacks.

Mer om skribenten

  • Man med skäggstubb och mörk skjorta

    Docent i psykologi

    Jonas Olofsson är docent och lektor i psykologi vid Stockholms universitet och Pro Futura Scientia fellow vid Swedish Collegium for Advanced Study. Han utkom nyligen med boken ”Evolutionsteori och människans natur”.

Relaterat innehåll

Nyhet 10 januari 2024

Carina Järvenhag

Akademin måste arbeta med forskning på ett både praktiskt och teoretiskt plan. Det menar Helena Hansson som forskar och undervisar om deltagande design vid Göteborgs universitet. D...

Krönika 18 december 2023

När forskare möter journalister handlar mycket om att förstå den andres arbetsvillkor. Bengt Johansson skriver om skillnaderna mellan forskningen och journalistiken.

Krönika 24 oktober 2023

Undvik förrädiska förkortningar, skapa en emotionell budget och se till att mötas i ögonhöjd. Anna Sarkadi skriver om brukarmedverkan och vad som krävs när kollegorna i projektet i...