Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Jag minns Oliver Sacks

Krönika av Jonas Olofsson, docent i psykologi vid Stockholms universitet, om neurologen Oliver Sacks.

Är det tillåtet att skriva en dödsruna över en person som fortfarande lever? Ja, kanske om personen i fråga skrivit sin egen först. Författaren och neurologen Oliver Sacks förklarade i en kolumn i New York Times (19-02-2015) att han är i slutskedet av en elakartad levercancer och att hans dagar nu är räknade. Han beskrev dödens annalkande som att se livet från en höjd, varifrån han bättre kan se hur saker hänger ihop. Jag kommer att sakna möjligheten att få dela hans unika perspektiv.

När Oliver Sacks skulle installeras som hedersdoktor vid Karolinska Institutet 2003 samlade jag ihop återstoden av mitt studielån för en flygbiljett till Stockholm. I föreläsningssalen hamnade jag bredvid en pratglad amerikansk journalist som arbetade med en bok för närstående till människor som ligger i koma. Hon ville veta om personernas hjärnor kunde registrera vad deras närstående säger till dem, och om deras hjärnaktivitet kunde avläsas och användas för kommunikation.

Efter Sacks installationsföreläsning fick min granne ställa sin fråga. Jag var beredd på ett försiktigt svar, då hjärnavbildningsmetoderna vid denna tidpunkt ännu var relativt outvecklade. Men i stället berättade Sacks en vindlande historia om en patient, en familjefar som legat i koma i flera år. Endast när hans fru sade hans namn kramade han om hennes hand. Kvinnan bredvid mig lyste upp, för hon hade svar på den underliggande frågan. Det fanns hopp.

Jag satt förstummad av den korta inblicken i Oliver Sacks unika förmåga, hur instinktivt han lyckats skapa en känsla som förenade alla åhörare. I böcker som Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt visar Sacks hur han inspirerats av Freuds fallbeskrivningar, där gränsen mellan vetenskap och litteratur löses upp. För forskare kan hans förenklingar ibland framstå som vårdslösa. En kollega kallade honom ”mannen som förväxlade sig själv med en hjärnforskare”.

Men det är inte Sacks hantering av fakta som förtjänar vår beundran, utan historieberättarens djupa, instinktiva mänsklighet. Tänk om alla akademiker hade förmågan att skapa sådana möten med studenter och med allmänheten; där också de mest naiva frågor blir en inbjudan till en särskild gemenskap; den delade förundran över medvetandets mysterier. Det året påbörjade jag forskarutbildningen; jag hade fått en inblick i en gemenskap som snart kommer att bli fattigare utan Oliver Sacks.

Mer om skribenten

  • Man med skäggstubb och mörk skjorta

    Docent i psykologi

    Jonas Olofsson är docent och lektor i psykologi vid Stockholms universitet och Pro Futura Scientia fellow vid Swedish Collegium for Advanced Study. Han utkom nyligen med boken ”Evolutionsteori och människans natur”.

Relaterat innehåll

Krönika 31 maj 2023

Att forska om medier och politik och dessutom närma sig frågor om opartiskhet och objektivitet är att be om att bli ifrågasatt. Bengt Johansson skriver om sin väntan på Twitterstor...

Nyhet 22 maj 2023

Redaktionen

Hon skriver om sin forskning kring kunskapsresistens och vad det kan lära oss om folkbildning och forskningskommunikation. Julia Aspernäs är doktorand vid JEDI-lab vid Linköpings u...

Krönika 24 april 2023

Det kan löna sig att förstå hur journalistik fungerar. Bengt Johansson skriver om hur forskare kan bli bättre källor.