Jag lät Chalmersstudenterna skriva essäer

Under min tid som doktorand på Chalmers undervisade jag i en kurs i vetenskapshistoria för ingenjörsstudenter från olika program. Jag fick möjlighet att utforma kursen under mina fem år som lärare, och jag satte tidigt upp ett informellt mål för mina studenter: de skulle bli medvetna om världen utanför Chalmers.

För en civilingenjörsutbildning – som jag själv gått – kan vara lite lik ett gigantiskt escape room. Studenterna lär sig problemlösning genom att få en massa gåtor i form av tentauppgifter, labbar eller övningar som de förväntas lösa så snabbt som möjligt, ensamma eller i grupp. Många tycker det är kul. Många får adrenalin i ett escape room: titta där, en liten metallstav gömd under en vas, den kanske kan fungera som en mekanisk nyckel? Och nyckeln låser upp ett skrin där det ligger tre torkade rosor, det måste betyda att koden börjar med siffran tre!

... jag satte tidigt upp ett informellt mål för mina studenter: de skulle bli medvetna om världen utanför Chalmers.

Även mycket avancerade tekniska problem kan lösas, steg för steg, genom att logiskt och systematiskt bryta ner dem i mindre delar. Men när man hela tiden löser problem på detta mycket effektiva och stimulerande sätt är det lätt att tappa överblicken, och därmed orienteringsförmågan i den riktiga världen. Vad håller vi på med nu? Varför löser vi det här problemet? Vem har formulerat det? Hur hänger det ihop med de stora samhällsutmaningarna, som sällan rakt av kan översättas till nedbrytbara ingenjörsproblem?

Yrvaket blinkar ingenjörsstudenterna mot solljuset utanför utbildningens escape room när de väl tar examen. Därute väntar svåra etiska dilemman, olösbara problem och oförutsägbara konsekvenser av tekniken de kommer att vara med och utveckla.

Mitt sätt att som lärare göra studenterna medvetna om helheten de själva ingår i var att låta dem skriva essäer. Essän är nämligen en praktik som gör det möjligt att tänka brett och prövande. Själva ordet kommer från det franska verbet essayer, att försöka (vilket också är titeln på ett verk i tre band av Michel de Montaigne som publicerades 1580).

Mitt sätt att som lärare göra studenterna medvetna om helheten de själva ingår i var att låta dem skriva essäer.

Det vill säga: en essä är inte en genomgång av något som man på förhand vet. Det är ingen rapport, där fakta presenteras i en förutsägbar ordning och alla delar är strikt separerade av underrubriker som gör det lätt för läsaren att navigera. Essän förevisar inget resultat och sällan någon slutsats. På det viset skiljer sig också essän från de flesta formerna av akademiskt skrivande, som i hög grad präglas av uppdelning och argumentation: läsaren av en vetenskaplig artikel vill snabbt hitta det relevanta avsnittet (helheten läses sällan) och förstå vilken tes som drivs och vad som belägger den.

Den vetenskapliga publikationen är nära knuten till den vetenskapliga metoden – och den är ju alldeles formidabel – men den sätter också upp begränsningar för vilka frågor som kan besvaras. Och därmed vilka frågor som alls ställs, för varken ingenjörsstudenter eller akademiker av något slag har ju särskilt mycket fritid, så det tankearbete som inte görs under arbetstid eller skoltid lämnas lätt därhän.

Det finns väldigt många viktiga frågeställningar som inte går att behandla i en studentrapport eller en strikt vetenskaplig publikation, men som däremot lämpar sig utmärkt för en essä. Sådana som inte har några definitiva svar och som inte leder vidare till nästa nyckel i ett problemlösningspussel. Vilken teknik behövs i ett samhälle? Hur ska kvantfysiken tolkas? På vilka sätt lever vi i en digital värld och vad gör det med oss? Varför lockas vissa av problemlösning och andra inte?

... även ingenjörerna – eller för den delen juristerna eller forskarna – måste ibland ta ställning till en tvetydig verklighet.

En essä kan vara personlig. Det är något som sätts på spel i en essä, och fortsätter att stå på spel genom hela texten eftersom den i grunden präglas av en ambivalent hållning till något. Författaren Amanda Svensson sa en gång att hon valde bort akademin eftersom hennes handledare hela tiden sa åt henne att precisera vad hon menade. Man måste definiera begrepp, formulera otvetydiga slutsatser. Svensson ville inte precisera, eftersom en ambivalent hållning är den enda rimliga gentemot en verklighet som varken är definitiv eller otvetydig. Så hon blev författare.

Men även ingenjörerna – eller för den delen juristerna eller forskarna – måste ibland ta ställning till en tvetydig verklighet. Ett sätt att uppmuntra ambivalens och reflektion kring de där frågorna som saknar svar men som är helt avgörande för hur vi utformar vårt samhälle, är att låta studenter skriva essäer. Är man rädd för att Chat GPT ska skriva essäerna kan man göra som matematiklärare gjort sedan miniräknaren blev vanlig: sätta eleverna i ett klassrum med papper och penna framför sig, och hoppas att själva skrivandet tvingar fram ett större perspektiv på tillvaron.