Jag försöker ta med mig kraften till jobbet

2019-09-24

Helena Åkerberg, forskningsrådgivare vid Örebro universitet, skriver om att ta med sig sprakande lyckliga neuroner hem från semestern.

Solen sjunker bortom den svarta skogstjärnen. De första knotten gör entré och vattnet är förföriskt ljummet. Dagens sista bad. Den yngsta kastar sig i från bryggan med ett skrik när hon inser att det under ytan gömmer sig betydligt kallare vatten. När vi kommer upp är vi lagom frusna och huden täckt av det som gör vattnet bärnstensfärgat.

Den porlande nyfikna tanken dansar vidare.

Kvällens samtal handlar om att vatten är som tyngst vid 4 grader, hur det faktiskt hjälper fiskarna att överleva under isen. Om naturlagar som gör att partiklarna i vattnet sjunker och sprider sig vid rörelse. Entropi, gravitation, att både kyla och värme kan uppfattas som smärta av en hjärna med uppgift att skydda oss. Den porlande nyfikna tanken dansar vidare.

Sommardagar med tid att fundera på allt från den sjungande fågelhjärnans plasticitet till vad som egentligen händer i en misslyckad bearnaisesås, eller på en dämpad familjemiddag. Självklart finns det forskning som förklarar mycket, men inte allt. Resten väntar där ute. Kunskapsluckorna. De som gäckar oss. Ger förväntan. Glädjen i att vilja veta och förmågan att identifiera oväntade lösningar. Sprakande lyckliga neuroner – när kreativiteten och nyfikenheten går i takt med logiken.

Tar med mig känslan till universitetskontoret och i rollen som forskningsrådgivare. Leker detektiv bland forskningsansökningar och unnar mig att stanna upp vid problemformuleringarna och vägen till svaren. Men liksom sommaren suddas det ut. Falnar. Sprakandet avtar. Någonstans med hastiga steg mellan skrivaren och kontoret, vilse bland deadlines och internpolitiska agendor, tynar kraften och lusten dunstar. När såväl rummet som tanken begränsas finns där ingen plats.

Någonstans med hastiga steg mellan skrivaren och kontoret, vilse bland deadlines och internpolitiska agendor, tynar kraften och lusten dunstar.

Iakttar organisationernas ständiga försök att tämja den sprakande kraften med teman som kreativa rum och innovationsfrämjande åtgärder. Men den verkar rackarns snabb att rymma så snart den känner lukten av tvång. Väl tämjd är den redan borta. Slingrar sig som ormen bland lagerbladen, ogillar riktning. Den existerar snarare i det som händer mellan. När tanken vilar på steget. I det slumpmässiga som så ofta visar sig vara det viktiga.

Att ge sprakande lyckliga neuroner plats kräver nog såväl mod som tillit och en rejäl dos tid – både för individ och organisation. Att vi vågar prioritera det som aldrig kan utgöra en post på en lista, som inte kan bockas av. För tänk om det är kärnan, som definierar det vi kallar universitet.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter