Jag är varken forskare eller kommunikatör – det passar mig jättebra

När jag började skriva min första bok (Skönheten i kaos), som ibland framhålls som ett exempel på just forskningskommunikation, hade jag inte en tanke på att det var det jag höll på med. Jag var inte forskare, utan student, och jag ville inte kommunicera, jag ville själv förstå och komma närmare fysiken jag skrev om.

När jag sedan började forska insåg jag att forskning och forskningskommunikation ansågs vara två helt olika saker. Forskning innebar att ta reda på nya saker om världen; forskningskommunikation att förmedla dessa saker i en lättillgänglig form till folk utanför akademin. Det förra sköttes av specialiserade forskare, det senare av kommunikatörer utan någon större inblick i själva forskningen.

... jag ville inte kommunicera, jag ville själv förstå och komma närmare fysiken jag skrev om.

Forskare kunde förvisso också själva kommunicera sina resultat, men då skedde det på bekostnad av forskningen. Och det är ju forskningen som fyller på meritlistan som krävs för att avancera eller bara lyckas hänga kvar i akademin. Det är forskningen som ger nya forskningsmedel, nya bekantskaper och insikter. Hur ska man hinna forska om man samtidigt ska skriva böcker för en bred publik om sin forskning?

Jag själv skrev två böcker under min doktorandtid och när jag pratade om dem i akademiska sammanhang var detta den absolut vanligaste frågan: hur har du tid med detta?

Ibland gav jag olika konkreta råd (åk på skrivvistelser, säg nej till vissa saker utan omsvep, kolla inte mejlen hela tiden), men jag kände ofta att jag inte riktigt visste vad jag skulle svara. För jag såg inte min egen tid som en hög med pengar att fördela mellan olika områden (dyrt skrivande och billig forskning, eller tvärtom?).

Priserna varierar nämligen. Vissa dagar kan det ta fruktansvärt lång tid att skriva en krönika som denna, andra dagar går det fort. Naturligtvis kan tiden ta slut, men tiden det tar att göra en sak kan samtidigt minska tiden det tar att göra en annan, påföljande sak, på ett sätt som påminner om att skapa tid.

Genom att skriva essäer och böcker och prata om dem inför publik fick jag idéer till min avhandling och min undervisning. Jag övade upp förmågan att uttrycka mig, redigera och färdigställa manus, och sammanfatta mina resultat på ett slagfärdigt sätt. Jag lärde känna personer som blev till vänner och som frågade om jag ville vara med i framtida projekt, inom konst och kultur men också inom forskning.

Genom att skriva essäer och böcker och prata om dem inför publik fick jag idéer till min avhandling och min undervisning.

Nu, när jag själv delvis jobbar med att få andra forskare att engagera sig i forskningskommunikation, tänker jag att det är något som är fel med själva ordet forskningskommunikation. Forskning och forskningskommunikation är inte två helt olika verksamheter som bygger på olika kompetenser och som konkurrerar om en och samma tidsreserv.

Ordet ”kommunikation” förutsätter att det redan finns färdig information att kommunicera, och att innehållet inte spelar så stor roll; vad som helst kan paketeras om och kommuniceras. På dessa premisser är universitetens kommunikationsavdelningar byggda. Kompetens eller intresse för specifika forskningsområden efterfrågas sällan hos kommunikatörer, för de ska bara kommunicera information som andra tagit fram, och det finns inte mycket till kriterier för vilken forskning som är värd att lyfta fram och inte, för allt kan och bör också spridas utåt.

Detta passar ganska dåligt med en journalistisk metod för att prata om forskning. För vetenskapsjournalister är två saker viktiga: att forskningen som lyfts fram i media är aktuell eller relevant och att personen som pratar eller skriver om forskningen är bra på det, vilket kräver både kompetens och personligt intresse.

Det måste finnas en vinkel, en utgångspunkt som väcker nyfikenhet hos läsaren – och den kan mycket sällan kopieras från utgångspunkten i en vetenskaplig studie, som utgår från andra premisser. Som forskare eller kommunikatör måste man hitta sin vinkel, och det är det som gör det populärvetenskapliga arbetet både kreativt och svårt, och avhängigt själva vetenskapen.

Jag är alltså varken forskare eller kommunikatör, vilket passar mig jättebra.

Så istället för att flytta kommunikationsavdelningarna längre bort från forskarna, genom att till exempel centralisera kommunikationen, borde motsatsen ske. Ge kommunikatörerna möjlighet att fördjupa sig i områden de är intresserade av så att de kan ge förslag på infallsvinklar och medieformat inom det fältet, och ge forskarna verktyg och drivkrafter för att engagera sig i den tredje uppgiften själva.

Mitt eget engagemang möjliggörs av en 40-procentig tjänst vikt åt populärvetenskapliga verksamheter. Jag är alltså varken forskare eller kommunikatör, vilket passar mig jättebra, eftersom jag fortfarande inte vill vare sig forska eller kommunicera, utan förstå nya saker och vända och vrida på dem tills man fastnar för ett visst perspektiv, som sen kan visa sig öppna upp oanade djup i tillvaron.