Innovation och nytta är trots allt inte allt

2013-08-19

Krönika av Ulf Johansson Dahre, socialantropolog vid Lunds universitet

Jag borde skriva självvärderingen som myndigheten begärt. Men det tar emot. De hotar med indragning och nedläggning. Utvärderingar brukade vara stickprov. Nu är de en del av verksamheten. Ständigt pågående för att göra produktionen relevant för marknaden. Så blir det förstås när utbildning är en vara och lärosäten är företag.

I den nya universitetsvärlden är ledorden innovation, nytta och användbarhet. Man kan säga mycket om dessa ord, men framförallt är de termer för införande av ekonomins, naturvetenskapens och teknologins hegemoni. Ministrar, rektorer och lärosätesadministratörer tillber följaktligen dess magi. Det handlar om en samhällsomvandling där kvantifiering är viktigare än att kunna reflektera.

Trots att beslutsfattare och andra förståsigpåare menar att detta är den rätta vägen att gå känner jag att det är fel på deras kompass. Kanske är det för att jag under lång tid närt idén att människan formas av kultur snarare än av gener. Att det vi lär oss formar oss till de vi blir. Tyranner stöps inte i livmodern. Det som formar oss är inte bara materiella omständigheter utan förmågor att kunna socialisera med andra människor. Det är bara genom att studera mänskliga förhållanden som vi kan ha förhoppningar om att göra våra förhållanden mera mänskliga.

Detta sätter alla som ser det humanistiska värdet i utbildning och forskning i en brydsam situation. I en värld som premierar synlighet, finns inget utrymme för det osynliga. I en marknadskultur, hypnotiserad av kvartalsrapporter, aktierobotar, räntesnurror och vinstmarginaler, är bildning värdelöst.

Man måste dock beundra hur vi utmanövrerades. Som ett schackparti där motattackerna neutraliserades. Kvartalskapitalisterna tog över. I korridorerna knorras det över olönsamma lärare och forskare.  Studentgenomströmning och forskningsanslag analyseras. Uppsagd eller belönad. Tidens värderingar bekräftas. Utvärdera, effektivisera, strömlinjeforma.

Vad som lärs ut är uttryck för vad vi tycker är viktigt. Det borde vara ett okontroversiellt påstående. Men vem som bestämmer villkor eller utropar vinnare är en annan historia.  Utbildning och forskning bedöms efter hur många arbetstillfällen som skapas. Hur många patentansökningar har du lämnat in, frågar lärosätet. Kapitalism, eller new public management som det heter i den offentliga världen, har en särskild förmåga att kunna marginalisera alternativa värdesystem. Ändå är kapitalismens seger i det här fallet särskilt elegant. Den vanns genom att ställa utbildning och forskning på hälarna. Denna sista alternativa bastion påtvingas mätning utifrån samma mått som alla andra marknader. Problemet är förstås att genom denna framgång så blir vi sårbara. Genom att skära ner bildningstraditionen, så håller vi på att få ett land av anställningsbara och konsumenter istället för medborgare. Så görs världen säker för kommers. Men inte säker.

Även om ironin över sakernas tillstånd är uttryck för frustration, så rymmer bilden en stor del sanning. Kraften i det nya forsknings- och utbildningsspråket är bedövande teknokratiskt: kvartalsbokslut, studentgenomströmning, poängproduktion, anställningsbarhet, innovationer.

Om våra studenter ändå var så bra som i Kina eller Singapore.  Där finns framtiden. Men dessa länders samhällsmodeller är kanske inget vi aspirerar på. De påminner om Winston Smiths värld i romanen 1984. Vårt utbildningssystem anses obsolet eftersom det inte levererar vad som krävs. Kriteriet för investering i utbildning och forskning är jobb. Är det då konstigt att lärosäten leds av politiker och entreprenörer? De kunskaper som krävs idag är de som ger jobb på IKEA eller Google. Alla pratar samma språk. Det är som i golfklubben eller i ordenssällskapet. Vi är medlemmar. Vi förstår varandra. Vi förstår att framgångsrika företag är de som ska sätta normen för vilken kunskap vi behöver.

Varför beskrivs utbildningskrisen utifrån ekonomiska termer och inte utifrån demokratiska eller humanistiska värden? En förklaring är att vi inte har något språk för detta. Det finns inga humanistiska varningssignaler eller stresstest när utbildningskrisen diskuteras. Men om studenterna inte klarar att skriva grundläggande texter, borde inte detta alarmera oss av andra skäl än rent ekonomiska? Motsvarar inte detta en skenande inflation, en otyglad skuldkris eller fastighetsbubbla? Om vi inte längre har ett utbildningssystem som utvecklar medborgare som ska kunna delta i ett demokratiskt samhälle?  Vad blir konsekvenserna? Kanske ser vi dem redan i frustration, ökade sociala klyftor, våld?

Marknaden för kultur, diskussion och utrymme för det politiskt inkorrekta befinner sig i ett uttorkat landskap. På smartboarden står det: Ekonomi, medicin och teknik är det som ska rädda oss! Man undrar. Finns det fortfarande tid att vända skeppet – så länge skutan kan gå – för att kunna investera i funderingar om vad som gör oss till människor?

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter