Inför skilda valdagar

Ett alternativ är att vi fungerar enligt den så kallade ”mandatmodellen”. Vi är framåtsyftande och röstar på det parti vi tycker har de bästa vallöftena för framtiden. Men förhoppningsvis är vi inte helt frikopplade från de gångna fyra åren, så, enligt ”ansvarsmodellen” är vi också tillbakablickande och utkräver ansvar av dem som förvaltat den makt vi delegerat till dem i förra valet.

Personligen vurmar jag för ansvarsmodellen. Ansvarsutkrävande är en central feedbackmekanism som i idealfallet gör att sämre fungerande partier och politiker rensas bort, och välfungerande belönas. Det borgar för bättre kvalitet på offentliga beslut. För kommunforskare som mig själv vore det därför önskvärt att väljarna på något sätt utvärderar sina kommunrepresentanter, och exempelvis ställer sig frågan: Har partiet jag röstade på 2014 skött sig (oavsett om de hamnade i majoritet eller opposition)?

Jag är övertygad om att ansvarsutkrävande fungerar dåligt i kommunpolitiken. Det hänger starkt samman med att vi i Sverige har val till kommunfullmäktige och riksdagen på samma dag. Det finns goda skäl att tro att den gemensamma valdagen gör att väljaren inte riktigt gör självständiga och övervägda ställningstaganden i kommunalvalet. I valet 2014 röstade sju av tio väljare på samma parti i kommunvalet som i riksdagsvalet; siffran var betydligt mer nedslående på 1970- och 1980-talen.

Varför är det nedslående? Jo, problemet är att många väljare slentrianmässigt röstar likadant i båda valen. Det är dåligt ur ett ansvarsutkrävandeperspektiv. Vissa partier, i vissa kommuner, har nämligen svårt att mobilisera listor med kandidater i lokala val. Rösten riskerar därmed att bli bortkastad när man röstar på ett parti som i praktiken inte driver politik i kommunen. Istället för att få in en kandidat i fullmäktige som representerar väljaren, kanske man får en tom stol (och därmed ingen representant).

Sverigedemokraterna får här tjäna som illustration. Partiet är kraftigt överrepresenterade vad tomma stolar anbelangar – 85 av de vakanta stolarna i Sveriges fullmäktigen tillhör Sverigedemokraterna. Ett relaterat demokratiproblem rör de politiska vildarna. Dessa har ökat rekordartat i svensk politik. En kartläggning från i våras visade att det fanns 352 politiska vildar ute i kommunerna. Också här är Sverigedemokraterna överrepresenterade – 155 förtroendevalda sitter kvar på sina SD-mandat, trots att de uteslutits eller frivilligt lämnat partiet.

Precis som i fallet med alla de tomma stolarna, är konsekvensen av alla vildarna, att Sverigedemokraternas väljare kastat bort sin röst. Representanter som valts in på SD-mandat sitter kvar och har en annan agenda än den de valdes in på. Nyligen visade en undersökning också att SD lämnat noll egna budgetförslag under mandatperioden i 129 av de 285 kommuner man är representerade i.

Om, jag skriver om, 2014 års sverigedemokratiska väljare i kommunalvalen hade fungerat enligt ansvarsmodellen, är jag övertygad om att de hade valt ett annat alternativ än SD i 2018 års val. Åtminstone i de kommuner där tomma stolar och politiska vildar varit legio, eller i de kommuner där partiet inte lämnat egna budgetar samt där deras ledamöter haft låg närvaro.

Men, jag är rädd att bland annat den gemensamma valdagen bidrar till att vi väljare inte gör den typen av utvärderingar och självständiga ställningstaganden i kommunala val. Det gör att partier med tomma stolar, vildar och låg aktivitet ändå kan komma att gå framåt i 2018 års kommunalval; eller för den delen att illa fungerande majoriteter får förnyade förtroenden. Det är olyckligt. Och det är, i min bok, en stark anledning till att vi seriöst bör överväga att införa skilda valdagar för riks- och kommunalval.