Inför ett bidragstak för forskare

2021-10-27

Krönika av Jon Lundberg, professor i farmakologi vid Karolinska institutet, om poängen med mindre forskargrupper och varför det behövs ett bidragstak för enskilda forskare.

Inför ett tak för hur mycket bidrag en enskild forskare kan få varje år. Det kanske låter som någon form av föråldrad planekonomi, hur kan jag föreslå något sådant? Låt mig förklara.

Jag har aldrig varit ett fan av den enorma forskargruppen ledd av en ensam dominant figur och dessutom nästan alltid en man. Jag tror helt enkelt att majoriteten av de stora upptäckterna har skett i mindre konstellationer.

Jag tror på ett system där så många forskare som möjligt får hålla på med vad de vill och att de erbjuds goda resurser att driva en mindre grupp.

Nobelpriser kan ibland tjäna som utmärkta exempel i detta sammanhang och inom mitt eget fält tycker jag mig se detta väldigt klart. Jag tänker på upptäckten av en substans som spelar en viktig roll för både blodkärlen och nervsystemet. Den gjordes av Robert Furchgott, en då 64-årig farmakolog och ensamvarg med sammanlagt färre än 50 artiklar listade på PubMed. Som så ofta var det ett totalt misslyckat experiment som ledde fram till upptäckten.

Ganska snart startade kapplöpningen om att identifiera vad den mystiska substansen var för något. Några grupper hade massiva resurser, en var till och med uppbackad av ett helt läkemedelsföretag. Snart stod det klart att ämnet var kväveoxid, en liten färglös gas som vid tidpunkten var mest känd som en giftig komponent i bilavgaser. När sen krutröken skingrades och ett Nobelpris skulle delas ut 1998, ja då blev det ändå till slut tre halvfattiga farmakologer från små lab som drog det längsta strået.

Jag tror på ett system där så många forskare som möjligt får hålla på med vad de vill och att de erbjuds goda resurser att driva en mindre grupp. Vad jag förstått så visar även forskning att den lilla till medelstora forskargruppen är den mest effektiva, lite beroende på hur man mäter. Den stora konstellationen kan såklart vara jätteviktig för att bekräfta en idé, bedriva extremt resurskrävande projekt eller driva på ett fält med maximal hastighet, men det är den lilla gruppen som ofta står för nytänkandet och får ett fält att helt byta riktning.

En intressant analys som någon borde göra är att korrelera en grupps årliga bidrag över tiden till hur mycket kvalitetsforskning denna grupp i slutändan levererar, till exempel i form av citeringar per spenderad krona. Något säger mig att många jättegrupper skulle falla ganska dåligt ut i denna beräkning.

Vissa har för mycket pengar och drabbas av prestationsångest, gruppen expanderar närmast tvångsmässigt och kan hamna i en riskabel situation framöver om kostymen blir för stor och pengaströmmen sinar.

Jag ser framför mig att man till exempel via Vetenskapsrådet kunde söka ett riktigt bra bidrag, säg 5-7 miljoner kronor per år i 10 år. Sådana finns ju redan (rådsprofessor) men poängen här skulle vara att om man fick detta bidrag så skulle man inte få söka andra medel under denna tid från någon annan källa. Fördelen med detta är att pengarna räcker till fler men det skapar också arbetsro och frigör massor av tid till forskning som annars skulle gå till bidragssökande och pengastress.

Omvänd pengastress är illa den också. Den tycker jag mig ha sett. Vissa har för mycket pengar och drabbas av prestationsångest, gruppen expanderar närmast tvångsmässigt och kan hamna i en riskabel situation framöver om kostymen blir för stor och pengaströmmen sinar. Stora pengar kan ibland också bli liggande länge hos vissa grupper på grund av att de helt enkelt inte klarar av att göra av med så mycket. Egentligen är det väl delar av det gamla systemet (före min egen tid) som jag förespråkar, där de bästa forskarna erbjuds tjänster som kommer med bra kringresurser men inte nödvändigtvis med ett hav av pengar.

Ska vi vara ärliga så behöver vi inte ens ändra mycket i forskningsplanen, det går utmärkt att dra in enorma summor på i princip samma program.

Vårt system i Sverige är märkligt tycker jag. Har man bra flow och publicerar fint under en tid kan man söka och få pengar nästan per automatik från hur många finansiärer som helst. Ska vi vara ärliga så behöver vi inte ens ändra mycket i forskningsplanen, det går utmärkt att dra in enorma summor på i princip samma program. Det är lite som att lägga en ”matta” på roulettebordet. Träffar du så kommer stora sidovinster per automatik också för de marker som bara delvis täcker ditt huvudnummer. Och visst, om pengarna bara ligger där för att plockas upp, vem kan då motstå? Jag skulle aldrig klara det.

Varför ska alla bli så stora jämt? Mitt lokala bageri har Stockholms godaste bröd. Jag fick höra att bagaren startade ett annat bageri tidigare med en kompis. Men när kompisen ville gå vidare och expandera något enormt med butiker över hela Sverige och filialer utomlands, då hoppade bagaren av. Jag vet såklart inte hans skäl men undrar om det verkligen är en tillfällighet att han döpt sitt lilla ställe till Ett Bageri.

8 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Annika Andersson

    Tankvärt!
    Detta skulle absolut kunna stötta underrepresenterade grupper som nya forskare och kvinnor.

    2021.10.28

  • Hans Grönlund

    Jag håller i princip me Jon Lundberg med reservationen att anslagens storlek måste vara beroende på målet. En klinisk prövning kostar mycket om allt ska finansieras.
    Ytterligare en synpunk på nuvarande forskningsfinansiering är att små grupper med ett smalt fokus är särskilt utsatta om inte anslagen flyter in i stadig takt. Ett sätt att skydda sig är att bredda anslagsbasen och delfinansiera smalare grupper. Allt har för och nackdelar.

    2021.10.28

  • Hugo Lagercrantz

    Utmärkt krönika! Jag instämmer.

    2021.10.28

  • Paula Femenias

    Självklart finns det problem i nuvarande system där viss prestation premieras. En sådan lösning du föreslår skulle kanske fungera om alla hade en grund med forskningsmedel från staten. För oss som är i stort sett helt beroende av externa medel för att kunna forska och anställa doktorander så är situationen väldigt annorlunda.

    2021.10.28

  • Daniel Pargman

    Väldigt spännande text.
    Det enklaste sättet att finansiera forskning på bredden borde rimligtvis vara att ge större frihet till fler att kunna forska på exakt vad de vill och då som en del av deras tjänst och *utan* att behöva söka externa medel. Då skulle vi säkert se många spännande projekt dyka upp som inte är anpassade till någon annans agenda eller till tidsandan.
    En dag i veckan (20%) borde alla lektorer ha för "fri forskning" och två dagar (40%) skulle vara mycket generöst (kanske kopplat till tidigare prestation?). Vill man forska mer kan man söka externa medel.

    2021.10.28

  • Birgitta Strandvik

    Utmärkt Jon Lundberg!
    Äntligen någon som skriver det vi alla forskare av gamla stammen har upplevt under de sista två årtiondena. När miljarderna inte gjorts slut säger man bara att man inte hunnit än. Men tänk så många nya innovativa forkningsprogram som hade kunnat få de pengarna under tiden.

    2021.10.28

  • Ulf Sandström

    En illustration till hur tokigt det kan bli utan bidragstak finns att tillgå i en uppsats om excellensbidragen av Agnes Wold och Ulf Sandström. Avser läget 2004-2014. Uppsatsen kan läsas här: https://www.forskningspolitik.se/files/dokument/rj2015-sandstr-mwold-openaccess.pdf

    2021.10.30

  • Göran Arnqvist

    Kan bara hålla med dej Jon! Det finns faktiskt en hel del forskning som stöder tesen att det är klokt att begränsa gruppernas/anslagens storlek. Många liknande synpunkter framfördes i DN för några år sedan:

    https://www.dn.se/debatt/daligt-vetenskapligt-stod-for-satsning-pa-elitforskare/

    Här finns också referenser till några artiklar, bl.a. Agnes och Ulfs rapport som nämns ovan:

    http://arnqvist.org/Referenser.htm

    2021.11.02

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter