Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Inför ett bidragstak för forskare

Krönika av Jon Lundberg, professor i farmakologi vid Karolinska institutet, om poängen med mindre forskargrupper och varför det behövs ett bidragstak för enskilda forskare.

Inför ett tak för hur mycket bidrag en enskild forskare kan få varje år. Det kanske låter som någon form av föråldrad planekonomi, hur kan jag föreslå något sådant? Låt mig förklara.

Jag har aldrig varit ett fan av den enorma forskargruppen ledd av en ensam dominant figur och dessutom nästan alltid en man. Jag tror helt enkelt att majoriteten av de stora upptäckterna har skett i mindre konstellationer.

Jag tror på ett system där så många forskare som möjligt får hålla på med vad de vill och att de erbjuds goda resurser att driva en mindre grupp.

Nobelpriser kan ibland tjäna som utmärkta exempel i detta sammanhang och inom mitt eget fält tycker jag mig se detta väldigt klart. Jag tänker på upptäckten av en substans som spelar en viktig roll för både blodkärlen och nervsystemet. Den gjordes av Robert Furchgott, en då 64-årig farmakolog och ensamvarg med sammanlagt färre än 50 artiklar listade på PubMed. Som så ofta var det ett totalt misslyckat experiment som ledde fram till upptäckten.

Ganska snart startade kapplöpningen om att identifiera vad den mystiska substansen var för något. Några grupper hade massiva resurser, en var till och med uppbackad av ett helt läkemedelsföretag. Snart stod det klart att ämnet var kväveoxid, en liten färglös gas som vid tidpunkten var mest känd som en giftig komponent i bilavgaser. När sen krutröken skingrades och ett Nobelpris skulle delas ut 1998, ja då blev det ändå till slut tre halvfattiga farmakologer från små lab som drog det längsta strået.

Jag tror på ett system där så många forskare som möjligt får hålla på med vad de vill och att de erbjuds goda resurser att driva en mindre grupp. Vad jag förstått så visar även forskning att den lilla till medelstora forskargruppen är den mest effektiva, lite beroende på hur man mäter. Den stora konstellationen kan såklart vara jätteviktig för att bekräfta en idé, bedriva extremt resurskrävande projekt eller driva på ett fält med maximal hastighet, men det är den lilla gruppen som ofta står för nytänkandet och får ett fält att helt byta riktning.

En intressant analys som någon borde göra är att korrelera en grupps årliga bidrag över tiden till hur mycket kvalitetsforskning denna grupp i slutändan levererar, till exempel i form av citeringar per spenderad krona. Något säger mig att många jättegrupper skulle falla ganska dåligt ut i denna beräkning.

Vissa har för mycket pengar och drabbas av prestationsångest, gruppen expanderar närmast tvångsmässigt och kan hamna i en riskabel situation framöver om kostymen blir för stor och pengaströmmen sinar.

Jag ser framför mig att man till exempel via Vetenskapsrådet kunde söka ett riktigt bra bidrag, säg 5-7 miljoner kronor per år i 10 år. Sådana finns ju redan (rådsprofessor) men poängen här skulle vara att om man fick detta bidrag så skulle man inte få söka andra medel under denna tid från någon annan källa. Fördelen med detta är att pengarna räcker till fler men det skapar också arbetsro och frigör massor av tid till forskning som annars skulle gå till bidragssökande och pengastress.

Omvänd pengastress är illa den också. Den tycker jag mig ha sett. Vissa har för mycket pengar och drabbas av prestationsångest, gruppen expanderar närmast tvångsmässigt och kan hamna i en riskabel situation framöver om kostymen blir för stor och pengaströmmen sinar. Stora pengar kan ibland också bli liggande länge hos vissa grupper på grund av att de helt enkelt inte klarar av att göra av med så mycket. Egentligen är det väl delar av det gamla systemet (före min egen tid) som jag förespråkar, där de bästa forskarna erbjuds tjänster som kommer med bra kringresurser men inte nödvändigtvis med ett hav av pengar.

Ska vi vara ärliga så behöver vi inte ens ändra mycket i forskningsplanen, det går utmärkt att dra in enorma summor på i princip samma program.

Vårt system i Sverige är märkligt tycker jag. Har man bra flow och publicerar fint under en tid kan man söka och få pengar nästan per automatik från hur många finansiärer som helst. Ska vi vara ärliga så behöver vi inte ens ändra mycket i forskningsplanen, det går utmärkt att dra in enorma summor på i princip samma program. Det är lite som att lägga en ”matta” på roulettebordet. Träffar du så kommer stora sidovinster per automatik också för de marker som bara delvis täcker ditt huvudnummer. Och visst, om pengarna bara ligger där för att plockas upp, vem kan då motstå? Jag skulle aldrig klara det.

Varför ska alla bli så stora jämt? Mitt lokala bageri har Stockholms godaste bröd. Jag fick höra att bagaren startade ett annat bageri tidigare med en kompis. Men när kompisen ville gå vidare och expandera något enormt med butiker över hela Sverige och filialer utomlands, då hoppade bagaren av. Jag vet såklart inte hans skäl men undrar om det verkligen är en tillfällighet att han döpt sitt lilla ställe till Ett Bageri.

Nature: Large teams develop and small teams disrupt scien (English) Länk till annan webbplats.

Mer om skribenten

  • Jon Lundberg

    Professor i farmakologi

    Jon Lundberg är professor i farmakologi vid Karolinska institutet. Han forskar bland annat om ämnet kvävemonoxid och dess betydelse för hjärtkärlfunktion och ämnesomsättning. Sedan 2010 är han ledamot i Nobelförsamlingen vid Karolinska institutet.

Du kanske också vill läsa

Nyhet 5 april 2017

Anja Castensson

Forskning på svenska lärosäten finansieras till största delen av offentliga medel, men privata donationer spelar en viktig roll. –Trenden mot mer privatdonationer har varit stark ...

Nyhet 20 februari 2017

Siv Engelmark

Det finns långt fler finansieringskällor för forskning idag än för 100 år sedan. När Knut och Alice Wallenbergs stiftelse bildades 1917 var den ett viktigt tillskott. Idag är stift...

Nyhet 26 augusti 2020

Lisa Kirsebom

Privata stiftelser finansierar en stor del av Sveriges akademiska forskning. Nu får en del av dem mindre ekonomiskt svängrum på grund av uteblivna aktieutdelningar under pandemin. ...