Ideal och nyanser

Även om de adopterade gamla adelsideal och gjorde dem till sina egna är det tydligt att det fanns andra egenskaper som värderades lika högt eller högre: till exempel duglighet, kompetens och driftighet. Flottans officerare gifte sig med döttrarna till andra officerare och trots att folk strömmande till verksamheten utifrån bildades en kärna av traditioner och ideal. Formade av en ganska liten grupp människor som därmed påverkade alla andra.

Den akademiska världens ideal vilar på samma sätt – trots mängden människor från andra håll som passerar miljön – i hög utsträckning fortfarande på en grupp välutbildade, vita, äldre mäns tankar om vetenskap och vad vetenskap ska vara. Det gäller vilka frågor som anses relevanta. Vilka metoder som anses vetenskapliga. Och hur resultat ska presenteras, förmedlas och diskuteras.

Där finns till exempel ett starkt objektivitetsideal – ett slags rest från en tid då man tänkte sig att människan kunde höja sig över allting annat och blicka ut över världen opåverkad av den. Detta ideal har inom den akademiska världen diskuterats intensivt under en ganska lång tid, men jag tänker mig att det är mycket lite av den diskussionen som nått ut till världen utanför.

För dem är akademin fortfarande en samling ideal som vilar på en efterrevolutionär positivistisk idé med rötterna i ”upplysningens” rationalitet. Ja, de skulle förstås inte uttrycka det riktigt på det sättet. De kanske skulle uttrycka det som att vetenskapen måste kunna berätta för allmänheten när någonting är sant och när någonting inte är sant. Och att vetenskapen tappar i trovärdighet så fort det uppstår gråzoner däremellan.

Jag har förvisso också ett objektivitetsideal, men det är format på ett lite annorlunda sätt. Delvis är det ett resultat av min egen bakgrund, delvis ett resultat av en forskningstradition och av mitt möte med ett källmaterial befolkat av människor som är helt främmande för mig. Jag ifrågasätter ofta vad jag egentligen kan säga om dessa fattiga båtsmän och deras familjer Jag som lever i vad de skulle ha betraktat som ofattbar lyx, vad vet jag om deras värld av hunger, sjukdomar, oro eller om deras glädje, hopp och förväntningar?

Vad har jag rätt att säga om dem som varit döda i mer än 300 år och inte kan försvara sig eller berätta när jag har fel? Mitt objektivitetsideal har blivit till ett inkänningsideal. Det handlar om att i största möjliga utsträckning göra dem rättvisa. Att försöka förstå hur världen såg ut i deras ögon utan att göra några domslut. Det handlar oftare om rimligt och orimligt än sant och falskt.

Jag misstänker att detta är det objektivitetsideal som i själva verket är det dominerande inom åtminstone den humanistiska forskningen. Att det är därför vi i andras ögon blir långrandiga och mångordiga. Vi känner oss oftare (men inte alltid) tvungna att ägna oss åt nyanser och mer sällan åt grovhuggna modeller. Båda behövs förstås, men vid olika tillfällen.

För mig är nyanserna den humanistiska forskningens gåva till resten av världen. De är baserade på en uppriktig önskan att förstå varför människor gör som de gör. Att därför inkludera både det som avviker och det som framstår som typiskt. Att lyssna mycket noga. Att ständigt ifrågasätta om man verkligen hört rätt.

Det oroar mig när man börjar kalla sådant för onyttigt och meningslöst. När man kallar fördjupningar inom olika områden för ”hobbykurser” för att man har fått för sig att humaniora fyller ungefär samma funktion som ett mycket gammaldags museum: hit ska man kunna gå och beskåda lärda giganter.

Augusti Strindberg är godkänd humaniora, J.K Rowling är det inte. Gustaf II Adolfs fälttåg under 30-åriga kriget är godkänd humaniora, fotboll är det inte. Det oroar mig för att det är ett tecken på att världen inte tål nyanser. Världen tål motsatser, antagonister, konflikter, krig, terror och debatter – men den tål inte nyanser. Det är en skör värld att leva i.