I väntan på Twitterstormen

Det var med lite lätt ångest jag loggade in på mobilen 06.15, torsdagen den 18 maj. Så brukar det inte vara. När jag vaknar och tittar på mobilen finns det oftast en spänd förväntan. Kanske har det kommit några intressanta mejl, en förfrågan på LinkedIn eller åtminstone en kul kommentar på Facebook. Så var det inte nu. Jag väntade på Twitterstormen.

Forskare är vana vid att det mesta som skrivs inte får någon snabb, om ens någon, feedback. Stora delar av ens produktion försvinner in i ett svart hål och där enda återkopplingen är citeringsstatistik från Researchgate eller Google Scholar. Publicerar man internationellt är feedbacken ofta obefintlig, åtminstone de första åren efter något skrivits. Kvaliteten och responsen på ens arbete bedöms snarare genom vilka tidskrifter ens artiklar blir accepterade i och hur mycket pengar som dras in i forskningsmedel.

Stora delar av ens produktion försvinner in i ett svart hål och där enda återkopplingen är citeringsstatistik från Researchgate eller Google Scholar.

Skriver man på svenska och dessutom kommunicerar forskningen på sociala medier är spelplanen en annan. Då finns stora möjligheter till närmast omedelbar feedback. Det lajkas och delas vidare på sociala medier, ledartexter och krönikörer diskuterar det man forskat fram och intervjuförfrågningarna duggar tätt. Det är inte utan att man känner sig lite viktig. Nästan som en kändis.

Men det finns också risker och det var därför jag var lite orolig den där torsdagsmorgonen. Dagen innan hade vi släppt boken VALET 2022 – politiken, medierna och nyhetsagendan där Jesper Strömbäck och jag analyserat hur nyhetsmedierna bevakat valrörelsen. Vi hade presenterat den under ett seminarium i regi av Institutet för Mediestudier och namnkunniga journalister hade kommenterat rapporten. En del andra medier hängde på och diskuterade boken, eller kanske framför allt den debattartikel vi hade skrivit i Dagens Nyheter. Det var mest beröm och dunkar i ryggen, men jag väntade på Twitterstormen.

Att forska om medier och politik och dessutom närma sig frågor om opartiskhet och objektivitet är att be om att bli ifrågasatt. Detta även om analyserna genomförs på ett vederhäftigt sätt, med transparenta forskningsmetoder och inom forskarvärlden etablerade teorier och perspektiv.

Det lajkas och delas vidare på sociala medier, ledartexter och krönikörer diskuterar det man forskat fram och intervjuförfrågningarna duggar tätt.

Den offentliga debatten är en egen spelplan där motiv, tolkningar och slutsatser kan landa lite varsomhelst. Oftast beroende på ideologisk position hos den som skriver. Ibland beröm, men också kritiker som ifrågasatt mig som forskare och menat att jag varken har kompetens eller ärliga avsikter med min forskning.

Så vad hände? Vad blev det av Twitterstormen? När jag tittade på mejlboxen, Twitter och andra sociala medier den där morgonen var det till min lättnad tomt. Inga personangrepp eller kritik mot våra slutsatser hur långt ner jag än scrollade. Det verkar som att jag oroat mig i onödan.

Men osvuret är bäst. Inte minst eftersom det luriga med offentligheten i sociala medier är att nyheter inte alls behöver vara nya för att få genomslag. Om en chefredaktör om några månader väljer att posta en skärmdump med en figur från vår bok (vilket hände efter valet 2018) eller om någon högprofilerad opinionsbildare senare i höst reagerar mot våra slutsatser kan en fördröjd Twitterstorm dra i gång.

Men varför oroa sig? Det är ju ändå ingenting jag kan göra något åt och med tiden får man också lite distans till de egna forskningsresultaten. Kritiken biter sällan lika hårt som när forskningen är alldeles färsk. Den tiden den sorgen, tänker jag nu och somnar om.