Katarina Bjärvall
frilansjournalist och författare
Krönika
Krönika av Katarina Bjärvall, frilansjournalist och författare, om forskare som jobbar både för statliga myndigheter och näringslivet – och om den akademiska friheten.
Den akademiska världen kan vara en tunnel. Där finns fenomen som forskare uppfattar som fullkomligt normala, men som för utomstående framstår som så absurda att de knappast kan vara verkliga.
En läkare är forskare vid ett universitet och expert hos Livsmedelsverket när det gäller barns föda – och samtidigt föreläsare hos multinationella livsmedelsföretag som bröstmjölksersättningsproducenten Nestlé. En annan läkare är forskare, också vid ett universitet, och expert hos Läkemedelsverket kring behandling av narkolepsi – och konsult hos läkemedelsbolag som tillverkar medicin mot just denna sjukdom. En tredje läkare är forskare vid ett universitetssjukhus och expert hos Kemikalieinspektionen på barns hormonsystem – och konsult inom läkemedelsindustrin.
När jag som journalist frågar dessa forskare/konsulter hur de får ihop sina uppdrag verkar de ha svårt att förstå frågan. Den första säger att han inte kan hjälpa att han blev inhyrd som expert och dessutom är hans arvoden inte oskäliga. Den andra säger att hon är professionell. Och den tredje säger att han egentligen är en fiende till kemiindustrin och att det för övrigt skulle vara värre om han tog uppdrag hos tobaksbolag.
Och vad säger de statliga myndigheter som har hyrt in dessa personer som experter? De säger samstämmigt: Det finns inga andra. Sverige är ett litet land och urvalet av spetsforskare är minimalt. Ofta finns det bara en, och skulle det finnas fler spelar det ingen roll för de allra flesta tar uppdrag inom näringslivet eller får sin forskning finansierad därifrån.
Dilemmat är naturligtvis större än det som omfattar de statliga myndigheternas expertis. Forskare vid universitet och högskolor får i allt större utsträckning sin forskning finansierad av näringslivet, samtidigt som fler och fler av dem har egna bolag där de säljer sin kunskap i form av föredrag, expertbedömningar eller innovationer. Och detta är helt i samklang med den tredje uppgiften, som har omfokuserats från samverkan med samhället i bred mening till samverkan med näringslivet. Medan kommers annars har en negativ klang, nästan synonymt med geschäft, så är kommersialisering ett positivt laddat ord i den akademiska världen.
Forskarna är skyldiga att deklarera sina externa kopplingar i så kallade bisyssleredovisningar. Så jag ber sex lärosäten – universiteten i Stockholm, Lund, Uppsala och Göteborg samt Karolinska institutet och Kungliga Tekniska högskolan – om en sammanställning av forskarnas bisysslor. Inget av lärosätena har gjort någon sådan. Karolinska institutet kommer närmast; där har den centrala administrationen samlat prefekternas redovisningar hos sig. Dem beställer jag. Av 21 prefekter uppger 15 att de har bisysslor, fem i sådan omfattning att extraknäcken genererar över 100 000 kronor per år. Bland dem finns framför allt läkare som driver, äger eller är anställda i vårdbolag eller i konsultföretag som arbetar på uppdrag av bland annat läkemedelsindustrin.
Vad jag ser är en ogenomtränglig sammanblandning av i praktiken motstridiga intressen – forskarens egen ekonomiska vinning, den externa uppdragsgivarens nytta och lärosätets, alltså i förlängningen allmänhetens, bästa. När jag beskriver detta för människor utanför den akademiska världen har de svårt att tro att det är sant. Hur kan man göra anspråk på att driva fri forskning om man samtidigt har gjort sig beroende av företag inom dessa ofta kontroversiella branscher?
I grunden handlar dilemmat om inget mindre än den akademiska friheten. Inom universitetsvärlden kan man uppfatta kommersialiseringen som den akademiska frihetens framkant, det mest moderna och det vetenskapen har att orientera sig mot i framtiden. Men den Magna Charta som universitetsrektorer från hela Europa enades om i Bologna 1988 slår fast att universiteten ska står fria från såväl politisk som – och det är lika viktigt – ekonomisk makt. Med det perspektivet kan man befara att tunnelseendet kring kommersialiseringen riskerar att leda forskningen ut över den så kallade framkanten och ner i mörkret.
Nyhet 9 september 2024
Han skriver om humanioras plats i forskningslandskapet och i samhället i stort. Erik Isberg är vetenskapshistoriker och forskar vid KTH om miljövetenskapernas historia. På sin frit...
Debatt 29 maj 2024
Obligatoriska etikkurser och övergripande policies spelar en marginell roll när det gäller att förhindra tvivelaktig forskning. Det som däremot har betydelse är när öppna diskussio...