I den ljusa juninatten frodas glädjen att forska

När terminen är slut i juni finns ett särskilt rum i tiden. När studenternas slutpresentationer och tentamina väl är avklarade, när doktorandernas halvtidsseminarier och disputationer är genomförda och när sorlet på campusens gräsmattor tystnat för sommaren. När himlen är som ljusast och det blir liksom aldrig riktigt kväll.

Det är nu man kan göra klart saker som inte riktigt hunnits med, som forskningsstudier som upptar ens tankar men som ändå inte tillåtits ha högsta priotitet.

Tillåta sig att maxa sin egentid för forskning. Fånga dagen, javisst, men även en bit av natten.

Forskning tar tid. Behöver tid. Ändå är det lätt att annat, saker med deadlines, så kallade måsten, får ta över. Men – under några magiska sommarveckor kan man ge sig själv möjligheten att återvända till ursprunget, den rena glädjen över utforskandet av något okänt, fokusera enbart på forskningen. Tillåta sig att maxa sin egentid för forskning. Fånga dagen, javisst, men även en bit av natten. Få jobba oavbrutet – och bli klar.

För några år sen kom en studie som visade att varje gång det knackar på dörren och man blir avbruten tar det 20 minuter innan man är tillbaka i samma flow som innan. När varje formulering ska falla på plats kan man behöva avskärma sig för att behålla tankeflödet någorlunda intakt. Det betyder inte att det måste vara knäpptyst. Tvärtom, bakgrundsljud kan snarare gynna hjärnans arbete. För mig har varje manus sitt eget soundtrack. Musik som hjälper min hjärna att sortera bort andra ljud. Så jag kan ha fokus på en punkt och skapa en tydlig kontur i det jag jobbar med.

Det betyder inte att det måste vara knäpptyst. Tvärtom, bakgrundsljud kan snarare gynna hjärnans arbete.

I år bjöd jag in en fransk samarbetspartner under försommaren och tillsammans bildade vi under några dagar en högintensiv mikromiljö på mitt kontor på campus när vi sida vid sida gjorde klart en studie vi jobbat med de senaste åren. Den första versionen av manuset kom till i Paris för två somrar sedan, sen dess har vi lagt till ytterligare experiment och analyser och byggt upp ännu mer data. Kommunicerat intensivt via email och zoom. Vi har delat bilder, figurer, tabeller och text.

För tidiga stadier i en studie har det fungerat utmärkt att samarbeta på distans. Men när allt ska falla på plats, kollas och dubbelkollas och anta den slutliga skepnaden, då har det visat sig oslagbart att sitta i samma rum och titta på samma bilder, peka på samma data. Vi använder vår tid på bästa sätt. Den positiva energin vi genererar när vi pratar igenom och vrider på alla aspekter av våra fynd använder vi för att driva studien framåt, dra slutsatser, och också bygga vidare.

Just vi två har samarbetat ett helt decennium och vi delar en stark passion för hjärnans anatomi. Vårt utforskande av hur det ser ut därinne bland hjärnans komplexa men väldigt vackra strukturer är både spännande och utmanande. Faktum är att man fortfarande kan hitta nya regioner i hjärnan som inte beskrivits tidigare. Det finns hjärnatlaser – kartor över hjärnans anatomi – för möss, apor, människor och så vidare, men precis som GPS:en i bilen när man kuskar runt på semester kan ge beskedet ”okänd väg” så finns oidentifierade ytor i hjärnans inre. Platser som inte fått något namn, ännu. När vi nu applicerar nyidentifierade molekylära markörer ovanpå de klassiska anatomiska kartorna framträder andra mönster än de vi är vana vid från de tidigare publicerade hjärnkartorna.

När vi går hemåt i juninatten tillåter vi oss att vara glada, nöjda och upprymda över vårt arbete och våra fynd.

Vårt arbete är lite som att skissa med bakplåtspapper, lägga dem lager på lager, och se nya konturer träda fram. När vi analyserar hjärnans anatomi finner vi ständigt nya gränsdragningar. Det som tidigare var innanför en gräns, befinner sig i nästa lager innanför en helt annan gräns.

I denna intrikata process finner vi den här sommaren att det som beskrivits som en enskild struktur visar sig vara två strukturer, mycket tätt omslingrande. Som två armar som virat sig om varandra. Just denna sammansatta struktur är målområde för så kallad djup hjärnstimulering (DBS). Ett litet mandelformat område i hjärnan som är viktig att komma åt med största möjliga precision vid behandling av långt gången Parkinsons sjukdom, och även vid tvångssyndrom i OCD och flera andra svåra sjukdomar som drabbar hjärnan. Vi är ständigt på upptäcktsresa när vi försöker kartlägga hjärnan; ju högre upplösning, desto mer tydlighet. Ju mer tydlighet i anatomin, desto större chans att träffa rätt.

När vi går hemåt i juninatten tillåter vi oss att vara glada, nöjda och upprymda över vårt arbete och våra fynd: en viktig etapp i flera års forskning har nått sitt mål. Och solen lyser fast klockan närmar sig midnatt. Det är exotiskt på nordiskt vis.

Under skrivtiden går manusets soundtrack på repeat.

När vår intensiva vecka är över tar jag snabbt beslutet att skjuta på min semester så jag kan skriva klart slutversionen av manuset. Under skrivtiden går manusets soundtrack på repeat. En spellista med musiken till tre filmer: Where’d You Go, Bernadette? The Lost Daughter och, Le Voyage au Groenland. På med hörlurarna och jag behöver bara ana den tysta kompakta pausen innan första stycket börjat för att komma i manusskrivar-mode. Sen är jag döv för allt som händer runtomkring.

För när vi nu jobbat så intensivt, diskuterat alla aspekter av våra analyser, och hamrat på datorerna nästan dygnet runt för att sammanställa figurer, tabeller och 3D-filmer, så känns det givet att inte störa det tankeflöde som uppkommit, utan istället bli klar och skicka in.

I september fylls campus med nya studenter. Sorlet från deras skratt och prat avbryts av en annan typ av musik än den som stillsamt gått på repeat i mina hörlurar. Dagarna blir kortare och luften kyligare. Jag återförs till verkligheten, egentiden för forskning får åter ge plats för parallella aktiviteter som ska hinnas med. Alla bollar i luften på en gång. Det är bara att kavla upp ärmarna och välja vilka man ska fånga.