Hur vi ser på sanning får konsekvenser för tvärvetenskap

2015-03-12

Krönika av Thomas Kaiserfeld om hur tvärvetenskapligt arbete drabbas av att olika ämnestraditioner använder sig av olika sanningsbegrepp.

För att utrota malaria räcker det inte att få fram ett verksamt motmedel. De flesta drabbade är för fattiga för att ha råd att ersätta läkemedelsbolagen för deras investeringar. För att utrota malaria krävs därför, utöver medicinska forskningsinsatser, också entomologiska, antropologiska och juridiska liksom företags- och nationalekonomiska. På samma sätt är det med en mängd andra utmaningar. De kräver breda tvärvetenskapliga forskningsprojekt.

Samtidigt är tvärvetenskap ett gammalt problem. När det prövas är det nästan alltid inom ramen för ett eller ett fåtal vetenskapsområden. Neurologer kan arbeta med kognitionsvetare, datavetare med matematiker. Men att korsa gränserna mellan å ena sidan humaniora och samhällsvetenskap, å den andra naturvetenskap, medicin och teknik är betydligt svårare. Här är de lyckade exemplen få. Trots decennier av satsningar kvarstår fortfarande den forskningspolitiska utmaningen – att skapa förutsättningar för samverkan även mellan fakulteterna.

Ett grundläggande problem är att olika ämnestraditioner representerar olika sanningsbegrepp. Det är allvarligt eftersom sanningsanspråken är det som ytterst avgör hur en forskningsinsats bedöms. Om det vi hävdar är fel blir det i längden svårt att försvara verksamheten. Då spelar det ingen större roll om forskningsproblemen är relevanta, metoderna miljövänliga och resultaten presenterade i en jämställd och demokratisk ordning. Är det vi påstår inte sant blir allt det andra lika viktigt som siffertangenterna på smartphone.

Många filosofers tankemöda har spillts på att ringa in det notoriskt svårfångade sanningsbegreppet. Den vanligaste uppfattningen är nog den så kallade korrespondensteorin som går ut på att sanningsvärdet hos ett påstående bestäms av hur det svarar, korresponderar, mot omvärlden. Ett grundläggande problem med detta synsätt är förstås att det förutsätter en yttervärld som vi kan ha säkerställd kunskap om. Mot korrespondensteorin kan ställas koherensteorin där ett påståendes sanningsvärde istället ses som uttryck för hur väl det stämmer med ett helt system av påståenden som betraktas som sanna. Ett tredje huvudspår kan kallas pragmatisk eller instrumentell sanningsteori med grundtanken att sanningsvärdet beror på om ett påstående fungerar i ett visst sammanhang. Under 1600-talet utvecklades exempelvis järnframställningen utifrån idéer om flogiston trots att vi idag förkastar ämnets hela existens.

Visserligen är forskare i allmänhet eklektiska när de förhåller sig till sanningen. För att ändå generalisera finns bland medicinare och naturvetare nog ofta en intuitiv föreställning om att man studerar förhållanden i en existerande omvärld som resultaten korresponderar olika väl mot. Den idealtypiska ingenjören har i grunden samma bild, men med tillägget att det viktigaste trots allt är att materialet man utvecklar eller dataprogrammet man skriver uppfyller vissa krav, att det fungerar. Med många undantag och grova förenklingar består teknikvetenskapernas sanningsbegrepp i så fall av korrespondens som delvis överlagrats med en pragmatisk syn på sanningen. Självklart finns också avsteg från dessa generaliserade bilder. Forskare är som sagt i allmänhet eklektiska i det här avseendet.

Om vi sedan vänder blicken mot samhällsvetare och humanister bekänner sig nog många också här till en syn på sanning som korresponderande mot en omvärld, liksom en pragmatisk hållning. Samtidigt är det också vanligare att synen på sanning dessutom överlagras med föreställningar om att den kan bestämmas av koherens. Ett och samma fenomen kan ofta studeras utifrån flera olika parallella system av påståenden, eller olika perspektiv som det ofta heter.

En indikation på dessa olika synsätt på sanningsbegreppet är hur vi formulerar oss i termer av resultat. Naturvetare och medicinare kan ofta redogöra för hur deras forskning lett till bättre kunskap om en viss cytologisk process, en viss proteinstruktur eller en nyupptäckt stekelart – alltså resultat som korresponderar mot en omvärld. Bland samhällsvetare och humanister hör dock den här typen av resultat, upptäckten av nya dokument eller historiska händelser och skeenden, till undantagen. Istället dominerar analyser av processer eller mönster, förhållanden eller tänkesätt, utifrån ett av flera parallella system av grundantaganden. Här handlar det alltså oftare om nya tolkningar av ett fenomen än om entydiga resultat, påståenden som signalerar sanningskoherens mer än korrespondens.

I och med att sanningsbegreppet är grundläggande för forskningsverksamheten, faktiskt det som avgör hur våra forskningsinsatser bedöms, är skillnaderna i sanningssyn ofta ett hinder för tvärvetenskap. Den insikten borde få konsekvenser för den forskningspolitiska utmaningen att få forskare från olika ämnen att samarbeta kring dagens samhällsproblem. Här räcker det inte med nya organisationsformer eller krav på tvärvetenskap i utlysningar. Här krävs istället en bred forskningspolitik som tar hänsyn till hela skalan av sanningsanspråk inom forskarsamhället.

3 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Kevin Noone

    Mycket bra artikel - tack!Jag vill gärna nyansera en viktig punkt du tar upp i slutet av artikeln - att det inte räcker med nya organisationsformer eller krav i utlysningar. Jag vill påstå att riktig tvärvetenskap - och än mindre transdisciplinär forskning - är inte möjligt utan nya organisationsformer. Jag håller med dig om att dessa inte räcker, men ser de som nödvändiga. Dagens organisationsform för våra universitet och vår forskningsfinansiering gagnar inte tvärvetenskap, trots rätt många vackra ord om hur viktigt den är. Det finns hopp med internationella satsningar som Future Earth, men mycket arbete är kvar att etablera transdisciplinära strukturer som stödjer och belönar forskare som är beredda att dela olika sanningsbegrepp.

    2015.03.13

  • Magnus Andersson

    Människan lyckades navigera efter stjärnorna även när vi hade en geocentrisk syn på solsystemet och flogistonmodellen kunde som nämns i krönikan användas för att utveckla järnframställningen. Detta är tydliga exempel på att även felaktiga vetenskapliga modeller kan bidra till mänsklighetens utveckling. Problemet är emellertid att dessa modeller insatta i andra sammanhang ger totalt felaktiga svar som inte alls överensstämmer med verkligheten, dvs. de utgör inte längre vetenskap. Att agera eller fatta beslut baserat på sådana modeller kan i värsta fall leda till katastrof för samhället. Vetenskap handlar därför till stor del om att sortera bort och förkasta osanna modeller. Det som återstår när alla felaktiga modeller har förkastats bör betraktas som sanningen. De olika sanningsbegreppen som beskrivs i krönikan beskriver då olika nivåer i hur långt processen i sökandet efter sanning har kommit och dessa begrepp exkluderar inte varandra.Den problematik som finns inom all vetenskap är att vid studier av komplexa och därigenom ofta mångdimensionella problem kan två helt olika modeller ge likartade förutsägelser. I ett sådant fall kan det vara svårt att vetenskapligt bena ut vilken modell som är den korrekta (eller ens avgöra ifall det finns en entydig och korrekt modell). Grovt förenklat kan man säga att det är hur man tacklar denna problematik som skiljer de olika vetenskapsområdena åt. Medan naturvetenskaperna talar om att förenkla problemet, systematisera och organisera, talar samhällsvetenskaperna om att problematisera och ta in flera perspektiv. Om tvärvetenskap ska kunna fungera, behöver vi överbrygga denna klyfta i synen på vetenskaplig metodik.

    2015.03.13

  • Thomas Kaiserfeld

    Tack för två bra kommentarer som båda innehåller synpunkter på hur resonemanget kan förbättras och förstärkas. Jag bloggar om andra ämnen på http://lundaprofessorn.blogspot.se.

    2015.03.15