Hur tänker en Nobelpristagare?

Det som gör att medicinpristagaren Gary Ruvkun älskar forskning är att han hela tiden upptäcker hur mycket han inte vet – och hur mycket det finns att ta reda på. Han belönas i år tillsammans med Victor Ambrose för upptäckten av mikro-RNA. Det är sekvenser av genetiskt material som är så korta att ingen trodde att de kunde spela någon roll – men som visat sig spela en helt avgörande roll för att livet ska kunna existera.

Ruvkun och Ambrose har inte bara hittat en viktig mekanism för genreglering. Upptäckten att genetiskt material som har så små dimensioner kan spela roll innebär också att de öppnat dörren till en ny värld. Vi vet från andra vetenskapliga fält att saker som verkar vara för små för att kunna spela roll, kan visa sig vara nycklar till de riktigt stora upptäckterna.

Upptäckten att genetiskt material som har så små dimensioner kan spela roll innebär också att de öppnat dörren till en ny värld.

Det var Ambrose som först iakttog mikro-RNA i rundmasken C. elegans. Precis som alla andra visste han att de här sekvenserna var för korta för att cellerna skulle kunna använda dem till att tillverka protein*. Därför tänkte han till en början att det bara var en rolig egenhet hos C. elegans.

En upptäckt är inte en upptäckt bara för att man ser någonting nytt – det krävs också att man tolkar den, att man förstår vad man sett. Nobelpriset belönar den som ”utvecklar observationer till en idé, drar den rätta slutsatsen och lägger fram en hypotes”, som den mångårige Nobelprisutdelaren Göran K. Hansson formulerar det i sin bok I Nobels hemliga tjänst (Fri Tanke, 2024).

Läs också intervjun med Göran K.Hansson: Nobelpriset: Hans samtal förändrade forskarnas liv

Och det var det Ambrose gjorde tillsammans med Ruvkun. På varsitt håll iakttog de generna som styrde tillverkningen av mikro-RNA, och såg att om de inte fungerade som de skulle så fick det konsekvenser för organismens utveckling. Det tydde på att mikro-RNA trots sin litenhet spelade en roll. Men vilken?

En upptäckt är inte en upptäckt bara för att man ser någonting nytt – det krävs också att man tolkar den, att man förstår vad man sett.

Det var när Ambrose och Ruvkun – under ett telefonsamtal – började jämföra sina resultat som de insåg att de hade hittat varsin hälft av lösningen. Och när de lade samman sina fynd kunde de bevisa att mikro-RNA faktiskt hade en central funktion för hur cellen reglerar vilka gener som ska uttryckas. Om det här systemet inte fungerar som det ska kan det leda till olika sjukdomar, och fungerar det inte alls så kan inte celler utvecklas som de ska över huvud taget.

Är det här att tänka som en Nobelpristagare? Eftersom de fick Nobelpriset så är svaret förstås, och per definition, ja. Samtidigt – när de tänkte i de här banorna så hade de ju ännu inte fått något Nobelpris. Att tänka som en Nobelpristagare är för mig inte att tänka på ett speciellt sätt som skiljer sig från hur alla andra tänker. Det handlar snarare om att det finns sätt att tänka på som alla har tillgång till, och som, om man jobbar med rätt sak på rätt plats vid rätt tidpunkt och har rätt mycket tur, kan leda till stora upptäckter.

När man tittar på de upptäckter som fått Nobelpris, och de upptäckare som gjort dem, så är två saker tydliga. Det ena är att forskarna tänkt på oerhört många olika sätt – det finns verkligen inte bara en kungsväg till nya idéer och insikter. Det andra är att det finns grundläggande saker de har gemensamt.

... det finns verkligen inte bara en kungsväg till nya idéer och insikter.

Som insikten om att det man tror sig veta inte behöver vara rätt – all ny kunskap bygger ju på att den bild man redan har antingen är felaktig eller ofullständig. Som förmågan att se det främmande i det välbekanta, och viljan att veta mer även om allt man upptäckter är hur lite man vet. Och som förmågan att känna glädje när man står inför något okänt.

Vi kan alla inspireras av de här upptäckarna genom att låta undran – och förundran – ta en lite större plats i våra liv, och precis som Ambrose och Ruvkun se det väldigt stora i det som först verkar väldigt litet.

Fotnot: En av RNA:s uppgifter är att föra information från DNA-molekylerna i cellkärnan till cellens ribosomer där den genetiska informationen blir till protein.

Läs också i Curie:

MacMillans skotska bakgrund blev en tillgång i akademin (Curie)