Hur tänker designforskaren?

Speciellt i sammanhang som det här, när man bjuds in att kortfattat och tillgängligt skriva om det man gör, är det lätt att den inre pedagogen tar över. Och att man istället för att bjuda in andra till sina egna funderingar drabbas av ambitionen att ge en allmän introduktion eller generell presentation av ämnet man håller på med.

Designforskare skiljer sig inte på något sätt från andra i det här avseendet. Kanske är design till och med ännu mer avskilt i sitt innersta tankegods än andra ämnen. Det är paradoxalt givet dess fokus på att göra saker som svarar mot andra människors behov och önskningar. Dess innersta är så pass höljt i dunkel att vi helst inte pratar om vad design egentligen handlar om. Istället framhåller vi de många och olika sätt design kommer till uttryck.

Vi beskriver till exempel design utifrån vad den resulterar i, som industridesign, grafisk design, textildesign, tjänstedesign eller hållbar design. Eller så pratar vi om hur det går till när vi kommer fram till nämnda resultat, som när vi säger användarcentrerad design, ”codesign”, eller någon metod vi använder. De flesta formgivare blir enastående duktiga på att visa vad de kan erbjuda omvärlden i form av saker och system, tjänster och processer. Men att bjuda in andra kunskapsfält för att diskutera de frågor och funderingar som vi själva drivs av är minst sagt svårt för oss.

Jag vet inte varför det är så här, men jag tror att det har att göra med att designområdet – om man ser till hur vi bygger och använder vår kunskap – tycks stå på huvudet och gå baklänges jämfört med de flesta andra akademiska kunskapsområden. Vi tänker åt ”fel” håll och har ofta väldigt svårt att i ord fullt ut redogöra för vad vi håller på med.

De kommande veckorna tänker jag därför ta tillfället i akt och fundera lite över hur och på vad man tänker som designforskare. Inte i form av en övergripande presentation eller allmän redogörelse, utan bara personliga reflektioner över saker som håller mig ständigt nyfiken.