Hur skriver forskare som får något skrivet?

Pionjären på fältet är Robert Boice som för omkring tre decennier sedan började studera hur akademikers produktivitet och kreativitet påverkas av olika skrivstrategier och arbetssätt. Hans mest berömda experiment gick ut på att följa 27 universitetslärare under 10 veckors tid. Deltagarna delades in i tre grupper som fick arbeta efter olika upplägg. Samtliga fick dokumentera hur mycket de fick skrivet och anteckna alla nya kreativa idéer som de fick.

Den första gruppen – ”de fria forskarna” – fick inga speciella instruktioner. De fick helt enkelt skriva när och hur de själva ville. Den andra gruppen – ”de spontana forskarna” – hade ett striktare upplägg. De gick med på att boka in dagliga skrivpass, men behövde bara skriva under dessa om de kände för det. Den tredje gruppen – ”de tvingade forskarna” – tog det hela ett steg längre.

De bokade in dagliga obligatoriska skrivpass. Vare sig de ville eller inte skulle de ägna en bestämd tid fem dagar i veckan åt att försöka få ned ord på papper. För att sätta extra press på sig själva gick de med på att inför experimentet skriva ut en gåvocheck på 25 dollar till en organisation som de föraktade och ge denna till Boice. Om de inte höll sin del av avtalet skulle han skicka den.

Resultaten från Boice experiment pekade alla i en och samma riktning. De forskare som följde en strikt daglig skrivrutin fick mest skrivet. Snittet för denna kohort var 3,2 sidor om dagen vilket kan jämföras med 0,9 (de spontana) och 0,2 (de fria). Dessutom fick de tvingade forskarna i genomsnitt en kreativ idé om dagen. De övriga grupperna snittade en i veckan. Boice slutsats var att forskare som vill vara produktiva och kreativa bör göra skrivande till en daglig vana.

Men är det verkligen så alla framgångsrika forskare arbetar? Måste man ha kontorsdörren stängd mellan 8 och 10 varje dag för att få någonting gjort? Nej, så verkar det inte vara. I Boices efterföljd har många andra forskare komplicerat bilden. Såväl Helen Sword som Christine Tulley har frågat kollegor vilka akademiska skribenter de ser upp till och därefter djupintervjuat dem om deras arbetsvanor och förhållningssätt till skrivande. Av detta framkommer att variationen i praktiken är mycket stor. Skriva på schema må vara ABC-rådet, men det verkar inte vara för alla.

Vad som dock tycks vara genomgående är att framgångsrika akademiska skribenter vanligen har utarbetat ett system för sitt skrivande som de trivs med och litar på. Dessa kan se väldigt olika ut och dessutom förändras över livet. Småbarnsårens skrivande har andra ramar än singellivets. Därtill är skribenterna i regel processorienterade.

Det är inte drömmar om en vackert formgiven bok, hyllande recensioner eller ett bejublat framträdande på Bokmässan som driver dem. Nej den största glädjen hittar de produktiva forskarna i själva skrivprocessen. Bara att få ägna sig åt den är lön för mödan. Men hur får de då tid till detta? Kan en upptagen forskare verkligen regelbundet stänga dörren om sig? Om dessa frågor kommer nästa blogginlägg att handla.