Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Hur ska forskare förhålla sig till vad som är politiskt möjligt?

Samhällsvetare förväntas ofta ge svar på vilken politisk åtgärd som mest effektivt uppnår ett uppställt mål. Men vilka åtgärder ska man ta i beaktande? Bör man begränsa sig till sådana åtgärder som är okontroversiella och därför politiskt genomförbara, eller ska man även utvärdera åtgärder som är politiskt omöjliga, skriver Robert Östling.

Jag ställdes inför detta dilemma när jag 2014 tillfrågades om hur Sverige ska kunna nå EU:s lägsta arbetslöshet till 2020. Jag insåg att flykting- och anhöriginvandringens omfattning under de kommande åren skulle kunna få en ganska stor betydelse för hur hög arbetslösheten kan bli. Men när frågan ställdes var ”volymfrågan” inget som överhuvudtaget diskuterades i politikens finrum, och jag nämnde det inte. Men gjorde jag verkligen rätt?

Nationalekonomer ställs ganska ofta inför ett liknande dilemma när det gäller var marknadens gränser ska dras. Min kollega Assar Lindbeck har till exempel förespråkat marknadshyror för hyresbostäder i över 50 år, trots att marknadshyror varit politiskt blockerat under hela perioden, möjligen med undantag för 1967 då Bertil Ohlin först i allra sista stund satte stopp för en reform. I andra fall har nationalekonomer istället accepterat att marknadsmekanismer inte kan användas och utvecklat metoder för hur till exempel organbyten och skolval kan ske på bästa sätt genom centraliserade valsystem.

Även andra samhällsvetare ställs inför liknande dilemman. Till exempel finns det forskare som tycks mena att ekonomisk, miljömässig och social hållbarhet är ouppnåeligt i ett marknadsekonomiskt system. Men att i skrivande stund avveckla marknadsekonomin framstår om möjligt som än mer politiskt ogenomförbart än att införa marknadshyror.

Politiska låsningar kan dock snabbt lösas upp och det politiskt omöjliga kan bli politiskt möjligt över en natt. Det är inte minst omsvängningen i den svenska flyktingpolitiken hösten 2015 ett tydligt nutida exempel på. Om en forskare avstår från att föreslå en åtgärd för att forskaren bedömer att åtgärden just då uppfattas som politiskt omöjlig finns en risk att forskaren blir en aktiv deltagare i det politiska spelet. Dessutom berövas beslutsfattare och allmänhet viktiga insikter om vad som egentligen vore mest effektivt.

Men forskare som framhärdar i att det politiska omöjliga ska genomföras, till exempel marknadshyror eller en socialistisk revolution, riskerar att göra sig själva politiskt irrelevanta. Trots denna risk tycker jag ändå att det är forskarens uppgift att på vetenskaplig grund upplysa beslutsfattare om den mest effektiva politiken. Det utesluter dock inte att man även utvärderar andra- och tredjehandsalternativ om man samtidigt är tydlig med vad som är förstahandsalternativet.

Därför tycker jag nu att jag 2014 borde ha svarat annorlunda; jag borde ha sagt att migrationspolitiken kommer att ha betydelse för arbetslöshetens utveckling och sedan överlåtit åt politikerna att fälla avgörandet i denna målkonflikt – istället för att göra det efter eget huvud.

Mer om skribenten

  • Forskare

    Han skriver om nationalekonomi, politik och vetenskapliga metodfrågor. Robert Östling studerar bland annat effekten av plötslig rikedom.

Du kanske också vill läsa

Nyhet 6 september 2017

Redaktionen

Hon skriver om gränslandet mellan forskning och samhället och om hållbara transportsystem. Anna Pernestål Brenden forskar på KTH om självkörande fordon och mobilitetstjänster. På s...

Nyhet 11 maj 2017

Redaktionen

Han skriver om nationalekonomi, politik och vetenskapliga metodfrågor. Robert Östling forskar vid Institutet för internationell ekonomi och studerar bland annat effekten av plötsli...

Nyhet 5 mars 2019

Anders Nilsson

Hur knepig är samverkan mellan akademin och andra delar av samhället? Curie bad en kommun, ett ideellt förbund och en professor som är van att arbeta med industrin att berätta om s...