Hur säkrar man skrivtid?

Konferenser och workshops må ha blivit digitala, men våra kalendrar är inte nödvändigtvis luftigare för det. Så vad kan man då göra för att få tid att skriva? Är det ens möjligt utan att ta till kvällar och helger?

Inom den akademiska skrivrådslitteraturen står den här typen av frågor i centrum. För ingenstans i den riktiga forskarvärlden finns det ett överflöd av tid och ett underskott av arbetsuppgifter. Några spegelblanka veckor eller månader av skrivtid finns inte. Det kan stå hur många procent forskning i våra tjänstebeskrivningar som det vill. Det är ändå alltid en massa saker som pågår parallellt och drar oss i olika riktningar. Därför är det till den verkligheten som våra skrivprocesser måsta anpassas.

Enligt Joli Jensen, författare till den fantastiska lilla boken Write No Matter What (2017), behöver alla forskare ”frequent, low-stress contact with a writing project we enjoy”. Så ser det tyvärr sällan ut. Det många forskare är vana vid är oregelbundet och stressigt skrivande på projekt som de helst av allt skulle vilja bli av med. Först när den förlängda deadlinens absoluta gräns närmar sig sker det en viljestyrd forcering. Robert Boice talar om detta som ”binge-writing”. Ett arbetssätt som sällan är hållbart i längden.

Joli Jensen menar att det finns alternativa sätt att arbeta. Nyckeln är att säkra skrivtid. Lika väl som man kan boka in undervisning i kalendern på vissa klockslag så kan man boka in skrivpass. Några 4–6 timmar om dagen är sällan möjligt att avsätta under en längre tid, men detta är heller inte nödvändigt. Jensen menar rentav att 15 minuter om dagen är tillräckligt för att ett projekt sakta men säkert ska röra sig framåt. Den forskare som kan säkra två timmar om dagen har alla möjligheter i världen att få klart även stora projekt.

Men kan detta verkligen stämma? Krävs det inte mer tid än så för att komma in i arbetet och få ur sig något meningsfullt? Har Jensen och hennes gelikar inga startsträckor? Prokrastrinerar de aldrig? Invändningar likt dessa är legio när man presenterar den här typen av idéer. För många forskare framstår det som helt orimligt att seriöst skrivarbete kan ske om det inte finns rundligt med tid. Och vad händer om ett akut ärende plingar till i mejlen eller mobilen?

Svaret på det sistnämnda är att detsamma kan hända under ett undervisningspass. Ändå är det få av oss som mitt i en föreläsning plockar upp mobilen och kollar vår mejl. Många av oss stänger till och med av ljudet och gör oss otillgängliga. Detta är ett sätt att visa respekt för uppgiften och för våra studenter. Samma respekt kan vi välja att visa för oss själva och vårt skrivande. Men det kräver att vi vågar värdesätta oss själva och våra långsiktiga ambitioner. Och det kräver en speciell form av akademiskt självförtroende. Något jag kommer ta upp i nästa inlägg.