Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor
Trafikkorsning med människor och fordon i rörelse.

Foto: Charlie Egan/Unsplash

Krönika

Hur når vi ut till andra än forskare?

Tidsbrist, oklara syften och olika prioriteringar. Johanna Arnesson reflekterar kring villkoren för forskningskommunikation och hur olika grupper ser på hur forskning bör kommuniceras.

Jag kom nyligen hem från en konferens på temat Rethink Impact. Det får mig att reflektera över hur forskning och akademisk utbildning interagerar med, påverkar och speglar samhället. Det kan till exempel handla om hur vi försöker nå ut till och påverka andra grupper än våra forkarkollegor som vi möter på olika akademiska konferenser eller läser artiklar av i ofta citerade tidskrifter.

Under hösten har det förts en debatt om forskningskommunikation här i Curie, där de flesta dock verkar vara överens om att det är viktigt för forskare att kommunicera, inte bara för sin egen utan även för andras skull. Rapporten Jag vill, men hinner inte! från den ideella föreningen Vetenskap & Allmänhet, som debattörerna hänvisat till, visar också att svenska forskare i allmänhet har en positiv inställning till att kommunicera med det omgivande samhället.

Som rapportens titel antyder är det samtidigt svårt för många att hinna med detta eftersom så mycket annat prioriteras högre. Att få specifikt avsatta resurser för kommunikationsarbetet är därför det incitament som rankas högst av forskarna själva. Näst efter det kommer fler inbjudningar samt att forskningskommunikation skulle värderas högre vid meritering eller tjänstetillsättning. Här ser vi något av en paradox, där samhällsnyttan i viss grad vägs mot egennyttan när det gäller forskningskommunikationens upplevda värde.

Att få specifikt avsatta resurser för kommunikationsarbetet är därför det incitament som rankas högst av forskarna själva.

Att forskningskommunikationen ofta har oklara syften eller målgrupper är också något som tagits upp. Det kan både gälla förfrågningar från journalister och från universitetens egna kommunikationsavdelningar. Jag har själv, precis som många kollegor, fått förfrågningar där ramarna är väldigt lösa och vi uppmanas att själva ”sätta rubriken” eller ”hitta en vinkel”.

På ett sätt är det så klart tacksamt att själv få bestämma vad man ska prata om. Men om man inte får så mycket övrig information om tanken med detta, eller vem man förväntas vända sig till, kan det vara lätt att känna sig som en akademisk content creator. Någon som mest är där för att man behöver en person som kan stå och prata i x antal minuter om vad som helst, eller en ”expert” som uttalar sig i relation till ett vagt definierat problem.

En inte lika uppmärksammad del av den ovan nämna rapporten är resultaten från en mindre enkät, riktad till kommunikatörer inom universitetsvärlden. Även om urvalet inte nödvändigtvis är representativt ger det en viss inblick i intressanta skillnader när det gäller hur forskare och kommunikatörer ser på forskningskommunikationens syfte och värde.

Det handlar dels om vilka grupper som prioriteras när det gäller kommunikationen – kommunikatörerna värderar journalister betydligt högre än vad forskarna själva gör – dels om vad det är som gör att kommunikationsarbetet inte prioriteras, där kommunikatörerna ser forskare som delvis okunniga och omotiverade.

...kommunikatörerna värderar journalister betydligt högre än vad forskarna själva gör...

Här kan man fundera på om det har något att göra med olika idéer om kommunikationens syfte och ramar? Att enskilda forskares insatser ses som en del av universitetets varumärkeskommunikation är kanske mer vanligt hos kommunikatörerna än hos forskare själva, eftersom det är ett så pass normaliserat sätt att se på kommunikation idag.

Samtidigt uttrycker vissa kommunikatörer osäkerhet om sin egen kunskap om forskning och dess förutsättningar, vilket också kan förklara de skilda uppfattningarna. Som kommunikationsforskarna Magnus Fredriksson och Lee Edwards uppmärksammat skapas ofta spänningar när idéer som formats i vissa sammanhang ska ”översättas” till andra – spänningar som kanske bör belysas och diskuteras mer i relation till forskningskommunikation och vår impact som forskare.

Läs också i Curie: Håll isär forskningskommunikation med olika syften

Mer om skribenten

  • Biträdande lektor i medie- och kommunikationsvetenskap

    Hon skriver om hur samhället genomsyras av idéer som hämtats från marknadsföringsvärlden och hur detta påverkar forskare. Johanna Arnesson forskar om kommunikation i skärningspunkten mellan politik och marknadsföring.

Du kanske också vill läsa

Nyhet 15 mars 2017

Anja Castensson

På nätet växer nu en ovanlig kombination av konst och forskning fram: ERC comics . Tanken är att locka nya målgrupper, ovana vid forskning. Europeiska forskningsrådet, ERC, finan...

Nyhet 24 januari 2017

Teresia Borgman

Forskaren och författaren Anna Gavanas är aktuell med boken Pensionärsplaneten – om svenska pensionärer på den spanska solkusten och Kanarieöarna. I arbetet med boken valde hon att...

Nyhet 4 oktober 2016

Redaktionen

Hon skriver om kunskapsproduktion och föreställningar om sanningen. May-Britt Öhman forskar vid Uppsala universitet om dammsäkerhet, vattenkraft, genus och avkolonisering. Hon är f...