Hur mycket utifrånstyrd forskning klarar universitetet av?

För några år sedan studerade jag den lantbruksvetenskapliga forskningens historia. Det visade sig då att lantbrukets högskolor (Lantbrukshögskolan, Skogshögskolan och Veterinärhögskolan) under 1900-talets lopp inkorporerat i princip alla praktiskt orienterade forskningsinstitut på lantbrukets område.

Den här utvecklingen var resultatet av en forskningspolitik som syftade till att koncentrera forskningen till färre och därmed större organisationer. En konsekvens av denna politik var att företrädare för två diametralt motsatta forskningsideal tvingades in under samma tak.

Vid lantbrukets högskolor var forskningen fri. Lärarna, det vill säga professorerna, styrde själva över sin forskning som visserligen var begränsad i omfattning på grund av betungande undervisningsuppdrag. Instituten däremot ägnade sig nästintill uteslutande åt uppdragsforskning. Deras verksamhet var med andra ord utifrånstyrd.

Intressant nog invände både högskolelärare och institutsforskare mot den förda politiken. De var överens om att fri forskning och uppdragsforskning var väsensskilda verksamheter och att ett sammanförande av dem inte gagnade någondera sida.

När förslaget om att samordna Skogshögskolans och Skogsforskningsinstitutets verksamheter lades fram menade en instans till exempel att det skulle ”innebära ett upphävande av den nuvarande skogshögskolans existens såsom […] centrum för fri forskning”. En annan instans varnade å sin sida för att den fria forskningen skulle komma att ”förtrycka” den uppdragsstyrda forskningen.

En konsekvens av denna politik var att företrädare för två diametralt motsatta forskningsideal tvingades in under samma tak.

Protesterna nyttjade förstås föga. Sammanslagningarna genomfördes. Men utvecklingen var inte på något sätt given. Ett antal remissinstanser föreslog till exempel en alternativ lösning som gick ut på att högskolorna istället skulle inordnas som självständiga fakulteter vid något av universiteten medan institutsdelen fortsatt skulle organiseras separat.

Flera andra jämförbara länder valde rent faktiskt att gå denna väg. Deras argument var att både den fria, grundläggande forskningen och den styrda forskningen skulle vinna på detta.

På ett sätt får organiseringen av den lantbruksvetenskapliga forskningen beskrivas som unik. Det var bara här som uppdragsforskningsorganisationer programmatiskt slogs samman med akademiska lärosäten. Men på ett annat sätt illustrerar utvecklingen inom den lantbruksvetenskapliga sektorn en mer generell forskningspolitisk trend, nämligen att universitetssektorn i ökad utsträckning utvecklats till en värd för utifrånstyrd forskning.

Det senaste halvseklet har andelen externa medel i universitetens forskningsbudgetar ökat nästintill konstant. Vid ingången av 1980-talet uppgick andelen externa medel till drygt 30 procent. Idag utgör den nästan 60 procent.

Universitetens forskningsintäkter kommer numera från en uppsjö av källor. Det handlar om medel från de statliga forskningsråden, andra statliga myndigheter, privata stiftelser och icke-vinstdrivande organisationer (främst Wallenbergstiftelserna och Cancerfonden), de så kallade offentliga forskningsstiftelserna (SSF, KK-stiftelsen, Östersjöstiftelsen och Mistra), företag, kommuner och regioner samt EU.

Vid ingången av 1980-talet uppgick andelen externa medel till drygt 30 procent. Idag utgör den nästan 60 procent.

Naturligtvis är inte alla dessa medel villkorade på det sätt som den lantbruksvetenskapliga institutsforskningen var. De sträcker sig från Vetenskapsrådets fria projektbidrag till den rena uppdragsforskningen som sker på beställning av statliga myndigheter, kommuner, regioner och företag. Däremellan finns den relativt omfattande och amorfa kategori av bidrag till samhällsmotiverad forskning som statsvetaren Sverker Gustavsson sökt fånga med begreppet ”sektoriell verksamhet utan beställare”.

Med begreppet syftar han på forskning rörande praxis i såväl arbetsliv, socialtjänst, undervisning och boende som bistånd, energifrågor, miljö- och hållbarhetsfrågor samt innovation och entreprenörskap. Forskning stöttad av bidrag från särskilda finansieringsmyndigheter som Formas, Forte, Vinnova och Energimyndigheten samt de offentliga forskningsstiftelserna och andra finansiärer. Med sina så kallade strategiska satsningar sällar sig nuförtiden även Vetenskapsrådet till den här skaran av bidragsgivare.

Även om vissa bidragsformer är mindre villkorade än andra, till exempel Vetenskapsrådets fria projektbidrag, så är forskningen myndigheten finansierar knappast lika fri som den forskning som finansieras med universitetens basanslag. Så som jag tagit upp i en tidigare krönika har inte minst projektformen i sig en styrande effekt på forskningen.

Krönika i Curie: ”Men när får ni tid att tänka då?”

Under de senaste 50 åren har universitetssektorn alltså expanderat sin forskningsverksamhet genom att späda ut den fria forskningen med utifrånstyrd forskning. På sätt och vis har det varit en framgångsrik politik. Universiteten har kunnat bemöta samhällets ökande efterfrågan på forskning och bedriver som konsekvens mer forskning än någonsin tidigare. Och den här trenden ser ut att fortsätta.

Är expansion av forskningsverksamheten genom externa medel verkligen den enda vägen framåt?

Men hur mycket utifrånstyrd forskning klarar universitetet av? Vad händer med dess lagstadgade uppgift att främja och värna den akademiska friheten om den fria forskningen sätts på undantag? Är universitetet på väg att segra sig till döds?

Det finns goda skäl menar jag att fundera över om den valda vägen är den rätta. Är expansion av forskningsverksamheten genom externa medel verkligen den enda vägen framåt? Är expansion ens eftersträvansvärt?

Kanske är det dags att likt debattörerna av den lantbruksvetenskapliga forskningens organisering en gång i tiden ställa frågan: är inte den fria forskningen och den utifrånstyrda forskningen är så pass olika verksamheter att det är bättre att organisera dem separat?