Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Hur man blir en vetenskaplig minglare

I Sverige vill vi gärna att våra barn ska få gå i samma förskola som de andra barnen i kvarteret. Efter förskolan ser vi det som en stor fördel om barnen kan fortsätta sin skolgång tillsammans med kompisarna från förskolan, så att de kan stanna tillsammans som grupp, skriver Annika Andersson.

Så tänker man inte överallt. När mina barn gick på förskola i USA var det vanligt att barn bytte förskola varje år. Föräldrarna berättade att det var viktigt att barnen fick prova på något nytt, träffa nya kompisar och nya lärare.

Nu skulle man kunna fråga sig varför jag diskuterar denna kulturskillnad i en vetenskaplig blogg. Det är för att jag skriver detta på konferens i Nordamerika. Det är tydligt här att den amerikanska kulturen fostrar individer som är duktiga på att söka nya kontakter, snabbt och på ett trevligt direkt sätt.

På en konferens lär vi oss mycket nytt, ställer oss nya frågor, får nya idéer och stöttar nya forskare i våra fält. Samtidigt, eller kanske framförallt, så ger en konferens oss en möjlighet att knyta nya kontakter med internationella forskare inom vårt fält. Det är just här jag snabbt märker skillnaden i kultur och träning mellan svenska och amerikanska forskare eller individer.

Under min doktorandtid i USA blev jag väl omhändertagen av mina amerikanska seniora kolleger. De såg till att presentera mig för sina kolleger och bjuda in mig till vetenskapliga konversationer. Deras sätt att presentera mig och mina forskningsfrågor för andra seniora forskare blev en startpunkt för mig att diskutera mitt arbete med andra forskare.

När jag haft tillfälle att bjuda in svenska doktorander till samtal med seniora forskare har de ofta blivit blyga, ursäktat sig eller undanbett sig från att bli presenterade. Nu skulle det ju kunna vara så att jag inte varit speciellt smidig eller bra på att introducera studenterna eller att urvalet av studenter har varit annorlunda än inom andra fält. Men jag tror ändå det är en viktig fråga att reflektera över. Hur gör vi för att stötta våra studenter i att nätverka och knyta nya kontakter när tillfälle ges genom möten och konferenser?

Kanske kan vi ändra vår vetenskapliga kultur så att vi vid dessa möten och tillfällen är lite mer ”amerikanska”. Om vi själva kommer ihåg hur obekvämt det en gång var att våga ta kontakt och våga ta plats så kan vi bättre förbereda våra doktorander inför dessa tillfällen. Och kanske det rentav hjälper oss själva med nätverkandet då en introduktion av en doktorand ger oss ett tillfälle till nya samtal och att knyta nya kontakter.

Mer om skribenten

  • Annika Andersson

    Universitetslektor

    Hon skriver om inlärning. Annika Andersson forskar om andraspråksinlärning och vad som påverkar hjärnans bearbetning av språket.

Du kanske också vill läsa

Krönika 13 januari 2025

Sjuksköterskor och forskare har en sak gemensam. Anahita Amirpour skriver om viljan att göra skillnad och risken med att se sitt yrke som ett kall.

Debatt 13 januari 2025

Henning Hansen och Eva Tranaeus

Vi är väl medvetna om de svårigheter som finns för forskning inom museisektorn. Men för att stärka forskningen på museerna krävs ett strategiskt samarbete mellan museiledningar, fo...

Debatt 13 januari 2025

David Håkansson, Ingela Nilsson, Elisabeth Wåghäll Nivre

Det behövs en nationell strategi för att stärka språkforskningen i Sverige. Utan en sådan plan är risken att det svenska samhället förlorar språkkompetens och att universiteten går...