Hur kan vi premiera kommunikation om forskning?

Det finns många åsikter kring detta. Några jag lyssnat till förstår inte meningen med påfundet. De tyckte att det tar för mycket tid från deras egen forskning som redan konkurrerar med andra uppgifter som att leta finansiering och skriva ansökningar.

Andra sa att de gärna vill kommunicera, men att de är totalt värdelösa på att popularisera och göra sin vetenskap förståelig. En person ansåg att det är oerhört svårt att förklara den långsiktiga nyttan av abstrakt grundforskning. En annan trodde inte att hans forskning skulle vara av intresse för allmänheten, medan en tredje menade att man riskerar att få en stämpel på sig som oseriös forskare om man ägnar sig åt att popularisera sina resultat.

Det som återkom i diskussionerna var dock att det inte finns någon morot för forskningskommunikation som gör det värt besväret, snarare tvärtom.

Jag har funderat kring hur man kan underlätta för forskare och ingenjörer att engagera sig i den tredje uppgiften. Ett sätt kan var att de får gå kurser för att bli bättre på att popularisera sin forskning och sina resultat. Chefer behöver även uppmuntra sina forskare och avsätta tid för forskningskommunikation samt själva föregå med gott exempel. Hur forskare kommunicerar sin forskning kan också tas upp vid medarbetarsamtal och ligga till grund för lönesättningen.

Den här typen av insatser kan ha en viss effekt, men det som jag tror har större betydelse är hur forskningskommunikation premieras vid tillsättning av nya tjänster.

I min korridor på institutet huserar en forskare som är en riktig fena på den tredje uppgiften. Hon gör ett fantastiskt jobb med att informera medborgarna om vetenskap i allmänhet och om rymden i synnerhet. Hon ger intervjuer och är med i ett tv-program som 2018 utsågs till Årets folkbildare av föreningen Vetenskap och folkbildning. Hon åker också land och rike runt för att föreläsa för både yngre och äldre och är helt enkelt fenomenal på forskningskommunikation!

Som ni säkert förstår så tar detta tid från hennes forskning. Därför publicerar hon kanske färre resultat än sina kolleger som inte engagerar sig lika mycket i forskningskommunikation. Detta kan i sin tur påverka hennes chanser att få forskningsmedel och får henne att fundera över om hon överhuvudtaget bör satsa på den tredje uppgiften. Detta anser jag är en oerhörd tråkig utveckling!

Att inspirera andra och att informera om vad vi gör utanför våra institutsväggar är oerhört viktigt. Därför måste vi hitta sätt som skapar förutsättningar för forskare att göra just detta!

Det som jag tror skulle ha störst genomslagskraft är om forskningsfinansiärer värderade den tredje uppgiften betydligt högre än vad de faktiskt gör idag vid bedömningen av ansökningar.

Vad tror ni? Vilka åtgärder behövs för att fler forskare ska anamma den tredje uppgiften?