Hur kan skolan förbereda barnen för livet i EU?

Många känner att de lever sina liv långt ifrån Bryssel och undrar vad EU egentligen har med dem att göra. Det får mig att fundera över vad det svenska utbildningsväsendet spelar för roll i att förbereda sina elever på ett liv i en heterogen union.

Frågan är alltså inte bara hur Sverige som land kan konkurrera i EU, utan också hur en svensk invånare kan göra detsamma. För att vi på djupet ska kunna vara en integrerad del av EU måste vi som individer ta plats i alla EU:s olika institutioner – universitet, näringsliv, myndigheter – inte bara i parlamentet. Och för att vi ska kunna göra det måste vi ha jämförbara meriter med våra medsökande. Det svenska samhället är antielitistiskt och icke-kompetitivt, något som har många positiva effekter. Men det gör det också svårt att tävla med medborgare i andra länder, till exempel Tyskland.

Jag är en av alla dem som i skolan inte fick bläddra vidare i matteboken. Alla skulle befinna sig på samma sida i jämlikhetens namn. Istället för att bli erbjuden extramaterial, fick jag sysselsätta mig själv med annat på lektionstid. När jag sedan under skolavslutningen i nian hörde flera klasskamrater sucka över hur skoltrötta de var, var jag mer kunskapstörstande än någonsin.

Att jag då fick börja på det studieintensiva Viktor Rydberg Gymansium Stockholm (sedemera VRG Odenplan) har haft stor betydelse för mitt nu dagliga liv i Europa, på grund av den internationella atmosfären och de oumbärliga verktyg jag fick med mig därifrån. Syokonsulenten hade tidigare avrått mig från att söka mig dit med motiveringen att jag ”nog inte skulle passa in”. Så mitt gymnasieval liksom min kunskapsinhämtning i grundskolan var helt beroende av mina föräldrars extremt starka stöd. Det hem jag kommer ifrån har alltså möjliggjort mitt liv som europé. Det säger sig självt hur orimligt det är att svensk EU-politik ska bygga på sådan tur.

Att jämka samman länder som är så olika som EU:s medlemsstater är en enorm uppgift. Som jag antydde redan i mitt första inlägg så tror jag inte att Sverige varken bör eller kan bli som Tyskland, Frankrike eller Italien. Däremot måste vi ge barn chansen att utvecklas på ett sätt så att de senare passar in på en global arbetsmarknad. Universiteten gör sitt genom exempelvis Erasmusutbyten, men vad kan grundskolan göra? Ett Sverige där barnen lär sig tyska och franska redan som små och har liknande ämneskunskaper som deras jämnåriga i övriga EU, skulle bädda för helt andra val till EU-parlamentet i framtiden.