Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Hur kan mänskligheten åstadkomma så mycket?

Tidigare påstod jag att artiklar i topptidskrifter ofta inte tillför vetenskapen särskilt mycket. Jag utlovade också att berätta om min egen erfarenhet av att vara medförfattare till en sådan artikel. För att kratta manegen inför denna berättelse behandlar dagens inlägg den vetenskapliga bakgrunden, skriver Kimmo Eriksson.

Jämfört med människan är beteenderepertoaren hos andra djur starkt begränsad och i huvudsak gemensam för individer av samma art. Människan använder i mycket större utsträckning kulturellt betingade beteenden för att åstadkomma saker. Därigenom åstadkommer hon mycket mer än andra djur. En trivial observation, javisst, men spännande ändå. Skillnaden måste ju förklaras av att människan har kulturskapande förmågor som andra djur saknar. Den nyfikna frågar sig då vilka dessa förmågor är och hur kom det sig att de utvecklades just hos människan. För att kunna besvara sådana frågor måste evolutionsvetare, beteendevetare och kulturvetare samarbeta (som på vårt tvärvetenskapliga centrum).

En förmåga har pekats ut som särskilt viktig i sammanhanget: att människan kan lära sig genom att observera andra. Tack vare denna ”sociala inlärning” behöver inte varje människa själv försöka komma på och prova igenom alla tänkbara sätt att åstadkomma någonting. Vi kan istället se hur andra gör och lära oss av dem. Så brukar det i alla fall heta i den litteratur som förespråkar social inlärning som nyckeln till mänsklig kultur.

För att ha ett exempel att tänka på, säg att det som ska åstadkommas är sammanfogning av delar. Måhända observerar jag (en godtyckligt vald människa) någon som skruvar ihop delar och någon annan som spikar. Själv har jag kanske kommit på idén att man skulle kunna limma ihop dem. Vad gör jag då?

Här krävs uppenbarligen något mer än bara social inlärning – jag måste också fatta ett beslut om vilket av alla sätt jag nu känner till som jag faktiskt ska använda. Låt oss säga att jag börjar med att spika. När jag försöker spika ihop min keramikvas blir resultatet dåligt. Kras, kras. Som tur är har jag, såsom godtyckligt vald människa, också förmågan att kritiskt utvärdera vad som åstadkoms och förkasta sätt som inte visar sig fungera.

Enbart social inlärning skulle leda till okritisk spridning av dåliga sätt som inte ökar förmågan att åstadkomma saker. Men kombinerat med min egen kritiska utvärdering blir det en förbättring för mig själv och – här kommer poängen! – även för andra. När jag i fortsättningen limmar min keramik istället för att spika den kan ju detta observeras av andra som då lär sig ett sätt som fungerar istället för ett som inte fungerar. Bortfiltrering av dåliga sätt på individnivå leder till framsteg på gruppnivå.

Ovanstående tycker jag är en hyfsat intressant tankegång, lätt att begripa men inte självklar att komma på. Slutsatsen är att kombinationen av kritisk förmåga och social inlärning har kraften att skapa kulturell utveckling. Tillsammans med två kolleger skrev jag en artikel om detta i American Anthropologist. Där kunde historien gott få ha tagit slut, men istället fortsätter den nästa vecka.

Centrum för evolutionär kulturforskning vid Stockholms universitet Länk till annan webbplats.

Mer om skribenten

  • Kimmo Erksson

    Professor i matematik

    Han skriver om drivkraften för att forska och annat som dyker upp i samtalen med de närmaste kollegerna. Kimmo Eriksson forskar om kulturell evolution och är också gästprofessor vid Centrum för evolutionär kulturforskning vid Stockholms universitet.

Relaterat innehåll

Krönika 30 januari 2024

Nu är de nationella riktlinjerna för öppen vetenskap klara. Erik Stattin skriver om arbetet med regeringsuppdraget och hur riktlinjerna tagits emot.

Nyhet 28 november 2023

Siv Engelmark

Nu ska de avtal som reglerar svenska forskares publiceringar i vetenskapliga tidskrifter omförhandlas. En färsk rapport från SUHF ska ge underlag för arbetet. Målet är att publicer...

Krönika 27 november 2023

Hur många vetenskapliga texter finns det som definierar en forskare? Bengt Johansson skriver om böckerna som verkligen betytt något för honom.