Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska skivstången

2016-02-04

Krönika av Virginia Langum, forskare i engelsk litteratur, om vad som skiljer och förenar bodybuilding, styrkelyft och forskning.

Jag är lite besatt av kroppar. Syndiga kroppar, heliga kroppar, medkännande kroppar, sjuka kroppar, speciella kroppar, vanliga kroppar. Jag skrev min avhandling om olika sätt att under medeltiden pressa kroppen till dess yttersta gräns, men samtidigt bibehålla mental och moralisk klarhet. Avhandlingen behandlade både munkar som bodde i öknen och kvinnliga senmedeltida mystiker.

Medan jag arbetade med denna forskning lyckades jag ändå försumma min egen kropp.

Strax efter att jag hade lämnat in avhandlingen beslöt jag därför att ändra mitt fokus. Det var allt eller inget som gällde: jag började förbereda mig för en tävling i bodybuilding, till mina akademiska vänners förfäran och förtjusning.

Det var en besvärlig men underbar erfarenhet, som fick mig att bli kär i min forskning igen, vid den känsliga tidpunkt när avhandlingen är klar och inget känns vettigt längre. Vare sig de kvinnliga mystikerna mötte Gud eller inte, delade vi upplevelsen av fysisk påfrestning – för lite sömn, kontrollerad diet, extrem underkastelse (okej, kanske borde lyftandet av skivstänger inte jämföras med badandet av spetälska, men för diskussionens skull)– sådana rutiner fick mig att känna samhörighet med dessa kvinnor, både materiellt och icke-materiellt. Jag upplevde en oväntad glädje och lättnad över att vara min egen sadist och masochist.

Berättelsen om min bodybuilding började för fyra år sedan, och dess berättarröst har skiftat: kraftfull, desperat, förvirrad och ironisk. Jag är fortfarande inte nöjd med rösten, men min historia handlar om sorg, vänskap, skuld, självinsikt och transcendens; om att vara en kropp och en själ.

Min styrkelyftsberättelse är enklare. Den handlar om min rumpa.

Ett av målen med bodybuilding är symmetri och jag är inte naturligt symmetrisk. Jag har och kommer alltid att ha en stor rumpa. Därför har jag inte riktigt kunnat utveckla min kropps nedre halva, med de övningar som jag tyckte var roligast.

Därför bestämde jag mig förra året för att prova styrkelyft.

Och jag älskar det. Jag ägnar mig inte åt styrkelyft för någon annans skull, som ett uttryck för feminism eller mod. Det handlar om egenvård. (Även om det kan tyckas jäkligt modigt av en kvinna som är 30+ att klä sig i lycra sporttröja.)

När jag säger att det handlar om egenvård, tänker jag inte på att det är hälsosamt (det är det förstås också). Jag tänker på psykologisk egenvård. För mig är styrkelyft det perfekta motgiftet mot akademisk ångest. Man utvecklas långsamt, dag för dag, vecka för vecka, månad för månad, år för år. Det kommer bakslag, men i stort sett får man ut vad man lägger in.

Styrkelyft innehåller tre moment: bänkpress, marklyft och knäböj. Man lyfter en vikt, punkt slut. Det finns inga oklara jämförelsegrunder, inga osäkra riktmärken, ingen tur eller otur i lottningen. Vikten jag lyfter är den vikt som jag lyfter. Visst har jag starka dagar och mindre starka dagar. Men jag kan vara ganska säker på att mina framsteg inte handlar om tur. Det är inte lika entydigt när det gäller den akademiska karriären.

Och för att återvända till min rumpa: jag älskar att göra knäböj. Det finns något riktigt häftigt och stärkande i att hänga dubbla kroppsvikten (och för somliga mycket, mycket mer) på en skivstång och sedan sänka ner den, utan att säkert veta om man kommer att kunna lyfta den igen. Oftast går det, men ibland inte. Då får ställningen eller någon annan ta emot. Misslyckandet är en del i att bli stark. Så är det inte alltid utanför gymmet.

Bodybuilding var en akademisk övning för mig. Men när det gäller styrkelyft har jag slutat vara ironisk och slutat förklara mig med hjälp av högtflygande mentala eller moraliska mål. Styrkelyft är mycket mer uppriktigt än så. Jag är där för att göra något konkret. Och om jag är ironisk och förlorar fokus, kan jag missa mitt lyft. Det skulle inte bara se tragikomiskt ut; det kan också göra ont.

5 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Henrik Otterberg

    Tack för en fin betraktelse över ett evigt ämne, kroppen som projekt och livsspegel. Ofta lite skambelagt inom humaniora, åtminstone när det gäller egen träning. Har själv sysslat med en asketiker i Henry David Thoreau, vars relativa tystnad när det gäller kroppsliga spörsmål är fascinerande, i synnerhet i ljus av hans förmenta öppenhet i "Walden" och annorstädes. Likaså i ljus av hans uppenbart stränga vandringsregim under vuxna år, redovisad i hans dagböcker, trots latent lungtuberkulos (eller kanske delvis för att hålla sjukdomen stången). -På svensk front finns veterligen inte mycket i ämnet 'humanist som kroppstränar', med ett signifikant undantag i Sven Lindqvists "Bänkpress" från 1988, fortfarande aktuell och läsvärd. Men nog är Lindqvists inledande dialog med kroppsbyggaren i bastun egentligen ett inre samtal med en idealbild författaren umgicks med, ömsom lockad, ömsom skeptisk? I det avseendet är din krönika öppnare, och nog är det tid för det.

    2016.02.05

  • Marylou

    Kudos till dig Virginia - keep it up.Jag är själv en dansare (och forskare) som bl a också styrketränar (skivstång) en hel del på hyfsat proffsig nivå. Det finns bara positiva aspekter med det, enligt min erfarenhet. Men kör gärna också litet core och balans. Det ger dig mer allsidighet och ökad kroppskontroll.

    2016.02.05

  • Magnus

    Kul läsning! En bok i liknande om än inte samma anda är Sverker Sörlins "Kroppens geni", se http://www.adlibris.com/se/bok/kroppens-geni-marit-petter-och-skidakning-som-lidelse-9789185849505.

    2016.02.08

  • Susanne Johansson (GIH)

    Välkommen i forska och styrkelyfta-klubben Virginia! :)

    2016.02.12

  • Gustav Holmberg

    Intressant inlägg! Se även: Träning för akademiker.

    2016.02.16

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter