Hur jag lyckades passera som professor

Anna jobbar som lärare på en grundskola utanför Norrköping. Tänk om du skulle komma till klassen och berätta om ditt arbete, utbrister hon en dag, vad tror du om det? Absolut, slinker det ur mig. Det är först efter en stund jag inser att jag just försatt mig i en av livets svåraste utmaningar.

Hur skulle jag förklara mitt yrke för ett 30-tal sjuåringar?

Ett par dagar innan besöket har eleverna fått i uppgift att rita en professor. Panik.

Flertalet föreställer en äldre, skallig man med vitt skägg, vit rock och rykande flaskor i handen.

Kastas tillbaka till sent 70-tal. Skönjer en välbekant gestalt, som lämnat ett outplånligt minne för många i min generation: den jugoslaviske barnprogramshjälten Professor Balthazar. Den skallige vetenskapsmannen vars snillrika uppfinningar alltid löser de utmaningar stadens invånare står inför.

Svindel.

Går av och an, försöker som Balthazar komma på ett sätt att närma mig problemet. Det är uppenbart. Som samhällsforskare motsvarar jag inte på något vis elevernas bild av en professor.

Samhället är inget laboratorium, formulerar jag för mig själv, den medicinska vetenskapen är inte den enda modellen för hur vi når kunskap. Idén att det går att skilja fakta från värderingar är inte självklart giltig för vetenskap som riktar ljuset mot samhället.

Det är uppenbart. Som samhällsforskare motsvarar jag inte på något vis elevernas bild av en professor.

Bra ingång, tänker jag, tar mig vidare:

Inget fel på ambitioner om att skapa kunskap som påvisar evidens, men allting i samhället är inte möjligt att mäta, med medicinsk precision.

Det här ska nog gå bra.

* * *

Natten innan besöket sover jag inget vidare. Tankekedjor fångar mig, huvudet kokar.

Med oron mullrande i magen kommer jag i god tid till skolan. Utanför bultar byggmaskiner, skapar en outhärdlig ljudkuliss.

Inne i korridoren är det rast, mer larm. Kliver över en av eleverna, liggande tvärs över golvet.

- Vem är du, undrar killen.

- Vem är det som skulle komma på besök?

- En professor.

- Precis, det är jag det.

Killen synar mig uppifrån och ner. Nej, konstaterar han avmätt, det är du inte.

Han har helt rätt. Professorn har vitt skägg, är betydligt äldre, har definitivt inga tatueringar på armarna. Porträtten jag med egna ögon sett visar att jag befinner mig på fel plats.

Igen.

Professorn har vitt skägg, är betydligt äldre, har definitivt inga tatueringar på armarna.

Eleverna sätter sig i bänkraderna, följer mina rörelser med stora ögon. Anna introducerar mig, släcker belysningen. Jag rullar i gång bildspelet som visar vad en professor kan ägna sig åt: åka till fjärran länder, föreläsa, prata med människor om hur de har det, svara på e-post, läsa böcker, skriva på datorn.

Bildspelet är över, klassrummet lyses upp.

Kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig vad som rör sig bakom de uppspärrade ögonen. Tycker mig urskilja en viss skepsis bland de kortväxta åhörarna. Kanske inte konstigt, med tanke på den svarta rock-t-shirten, tatueringarna och att inget av det som visats på tavlan fanns på de hemskickade teckningarna.

Efter en stunds kompakt tystnad räcker äntligen en tjej i främsta bänkraden modigt upp handen, frågar: När kom du på att du ville bli professor?

Av världens alla frågor hade jag inte ens i mina drömmar väntat mig just den. Utan att tänka efter är det som om en annan röst talar.

Det visste jag inte förrän jag var det, förklarar rösten. Du vet inte alltid vad du vill bli. Det kan du komma på efterhand, så var det för mig. I min familj var det nästan ingen som läst vidare efter gymnasiet, så jag trodde inte ens att det var möjligt.

Tycker mig urskilja en viss skepsis bland de kortväxta åhörarna.

I Sverige går alla i skolan, helt gratis. Det spelar ingen roll om du är rik eller fattig, kille eller tjej. Du kan också läsa vidare senare i livet. En dag kanske du blir professor, som jag. Det är inte överallt människor har den möjligheten.

Välfärdsmodellen må ha sett sina bästa dagar, men ambitionerna om att välfärden är till för alla är fortfarande värda att kämpa för.

En kille längre bak i klassrummet räcker upp handen, får ordet: Vad gör du egentligen när du forskar? Ännu en svår, oväntad, alldeles utmärkt fråga.

Framför mig skymtar teckningarna, labbrockarna, Professor Balthazar. Tar ny sats.

Det finns flera olika sorters vetenskap, börjar jag, försöker formulera tankarna som kedjat mig under natten. Jag forskar om samhället, hur människor har det, inte alltid ges möjlighet att göra det de vill här i livet. Till exempel studera, hitta sitt drömjobb.

Om vi pratar med människor kan vi få veta hur de har det. Med sådan kunskap kan vi också ta reda på hur det kunde vara annorlunda. Det är vad jag gör när jag forskar.

Eleverna verkar nu vara med på tåget.

Lektionen lider mot sitt slut. Tycks mirakulöst nog ha lyckats med det omöjliga: att passera som professor. Nå, börjar jag trevande, är det någon som kan tänka sig att bli professor när ni är klara med skolan? En skog av händer viftar i luften. Bland de viftande eleverna skymtar jag killen som blockerat dörren till klassrummet. Tänkte väl det, avslutar jag, ser fram emot att träffa er på universitetet framöver.

Lektionen lider mot sitt slut. Tycks mirakulöst nog ha lyckats med det omöjliga: att passera som professor.

* * *

Värmen fyller mig inombords. Vetenskapen är fantastisk, skapar verkligheter som inte alltid finns, men som kan finnas.

Professor Balthazar går av och an, söker en lösning på mysteriet. Kugghjul snurrar, rör bubblar, armar driver på.

Pang, bom, krasch!

Mysteriet är löst, brister han plötsligt ut, än en gång har professorn lyckats möta och tillgodose den enskilda medborgarens och hela stadens behov. Inget bekymmer är för litet för Professor Balthazar. Ingen är fri förrän allas bekymmer är ur världen.

Säger inget, men innerst inne är jag Professor Balthazar.

* * *

We constructed everything
Let’s deconstruct it all

INVSN, Deconstruct hits, 2017