Hur jag lurar mig själv att skriva

04.43: "Ska bli kul att publicera din första krönika i Curie. Tror du att du kan skicka den inom några dagar?" Redaktörens mejl sticker som ett skavsår.

Borde verkligen sova ut, efter en intensiv vecka, men orden går bara inte att stoppa.

Smyger genom mörkret, den här gången utan att tända lampan i fönstret. Väntar också med att dra i gång den sedan igår kväll laddade kaffebryggaren. Puffar till kuddarna i hörnet på soffan i vardagsrummet.

Följer därefter den rutin som hållit mig vaken från halv sex varje jobbdag, senaste året, rutinen jag igår berättade om för doktoranderna som samlats i universitetets sekelskiftsvilla längs Södra Promenaden.

* * *

Under denna doktoranddag hölls samtal om något som alla inom akademin ägnar sig åt, men som det ägnas alldeles för lite tid åt att prata om vad det egentligen innebär.

Som en av två seniora forskare var jag inbjuden till ett samtal om denna gåtfulla sak: skrivande. Tänk om vi haft sådana samtal under forskarutbildningen, vilken skillnad det hade gjort! Istället var det som om skrivande var något alla förväntades kunna, alternativt förväntades lära sig på egen hand.

Mycket märkligt.

... det ägnas alldeles för lite tid åt att prata om vad det egentligen innebär.

Jag inledde med att kort och gott berätta om hur det går till när orden fyller skärmen på min mobil. Varje arbetsdag, mellan halv sex och åtta.

Var och en har sin prime time.

De tidiga morgontimmarna är min heliga tid. Inget får störa mig, bortsett från ett kort avbrott för frukost. Det är då hjärnan är som mest skärpt, kopplar samman de mest ovidkommande ting till mönster, som blir till ord, i långa rader, precis som de dyker upp i huvudet. Orden samlas i anteckningar på mobilen. Blir till meningar. En del korta, kärnfulla. Andra längre, ofärdiga, upphackade. Habilt ordnade ord i form av meningar som går att läsa markeras med fet stil.

Så går det till när tankar blir till ord, förklarade jag, som blir meningar, stycken, avgränsade med tre stjärnor, inga rubriker, därefter ännu ett stycke. En anteckning blir två. Tre.

* * *

Proceduren är mitt sätt att lura mig själv.

Jag har nämligen kommit på att det är så jag får saker skrivna: Att intala mig att det jag skriver inte är på riktigt. Hur svårt kan det vara? Det är ju inte ens text, bara en notering, nedtecknad i flykten, för att påminna mig själv. Det är först när anteckningarna plockas upp i datorn, packas in i dokument med sedvanliga mallar, krav på ordning och struktur, som orden blir text.

Då har jag redan lurat mig själv. På låtsas blir på riktigt.

Då har jag redan lurat mig själv. På låtsas blir på riktigt.

Så går det till, varje dag. Lurtricket har blivit en rutin. En trygghet. Varför ska orden inte komma idag igen, när de kom igår, och i förrgår? Om det inte varit för morgonrutinen så hade det senaste årets intensiva resande landet runt troligen aldrig resulterat i vad som nu är på god väg att bli en bok, som vi får se vad den ska heta.

* * *

Samtalet i villan böljade fram och åter. Runt bordet delades erfarenheter av motmedel mot det värsta som kan drabba oss som skriver, krampen, orden som inte vill rinna ut ur kroppen.

Ordning eller kaos. God framförhållning eller prokrastrinering deluxe. Den enas propplösning är den andras värsta mardröm.

Slutsatsen av samtalet är lika enkel som förutsägbar. Det finns inga givna regler, inga: Så här gör du för att lyckas. Möjligen tips och tricks som blivit rutiner som på något outgrundligt sätt tycks fungera för var och en.

* * *

Väckarklockan ringer. 05.30, ordinarie tid för uppstigning. Fortfarande mörkt.

För mig handlar skrivande om att hitta dragläget, formulerade jag det i villans finrum, läget som med minimum av ansträngning får tankar och associationer att forma kedjor av ord. Ju lägre trösklar, desto bättre. Allra helst ska trösklarna ner i marken.

Det är kanske inte alla som ser det som så, men för mig är det A och O att locka fram lusten och nyfikenheten i skrivandet. Det som får sökandet efter orden och sambanden, som vi inte har den blekaste aning om att de ens fanns, att bli till ett äventyr. Lusten att ständigt utmana sig själv i en strävan efter att utveckla nya insikter, till exempel genom att testa på nya format för skrivande.

För mig är det just lusten och nyfikenheten som är forskningens väsen, det som gjort att jag hamnat i akademin, fått mig att stanna kvar.

* * *

För ganska precis tre år sedan satt jag tillsammans med två andra professorer och en grupp doktorander i rummet intill. Vi var samlade för att delta i något så ovanligt som en kurs om skrivande och litterär gestaltning.

Sedan den dagen försöker jag vässa pennan så mycket jag bara kan, varje dag, inte minst i okända format.

Kursen leddes av Susanna Alakoski, som nyligen installerats som gästprofessor på universitetet, i Moa Martinssons namn. Om jag dessförinnan intalat mig att jag minsann kan det här med att skriva, så fick jag mig under kursveckan en ordentlig läxa. Jag blev uppmärksammad på överflödiga ord, på adjektiv, rim och rytm, metaforer, våra drivkrafter, inspirationskällor, dialog, sådant som en gång för alla gjorde mig varse om att även vi mer seniora forskare har en hel del att lära.

Sedan den dagen försöker jag vässa pennan så mycket jag bara kan, varje dag, inte minst i okända format.

05.57: En krönika, förresten, vad är egentligen det för ett slags text? Borde jag se hur tidigare krönikor sett ut, för att få något slags mall att följa? Kanske det, men det här är ändå ingen text. Inte på riktigt. Det är en anteckning till mig själv, som skapar sin egen mall. Bara att följa den nästa gång.

Dags att dra i gång kaffebryggaren.

* * *

Då kom en kille och fråga:
”Är ni på låtsas, eller är ni på riktigt?”
Då sa jag:
”Du, kan du fatta?
Vi är på låtsas och vi är på riktigt”

Doktor Kosmos: På låtsas och på riktigt, 2000