Hur jag hamnade som doktorand i Schweiz

Vad händer när man in i det sista får avslag på sina ansökningar om finansiering? När anställningen håller på att ta slut och framtiden är ett frågetecken?

För mig blev det början på en tyst, envis kamp för att skapa utrymme i en värld där framtiden ofta formas av tillgången på finansiering och beslut du själv inte har makt över. Det här är en berättelse om att doktorera utomlands men också om att hitta sin plats i forskarvärlden.

Efter min kandidatexamen i nationalekonomi i Sverige packade jag väskan och gav mig ut i Europa. Under flera år flyttade jag mellan Schweiz, Österrike, Belgien, Tyskland och Sverige – i ständig jakt på att hitta rätt. Jag har bland annat varit trainee på EU-kommissionen i Bryssel, arbetat på Svenska Handelskammaren i Tyskland och inom den schweiziska impact startup-sektorn.

Jag har också läst två masterutbildningar – en i Sverige och en i Schweiz, delvis parallellt. Alla dessa erfarenheter ledde mig till slut till att börja doktorera – något jag länge trodde inte var för mig. Men i forskningen hittade jag det jag letat efter.

Idag är jag doktorand vid Bern University of Applied Sciences och University of Lucerne i Schweiz, där jag forskar om global ekonomisk styrning med fokus på hållbarhet och internationella investeringar. Men varför valde jag egentligen att forska i Schweiz?

Jag drogs till det lilla, snarare än det stora – till en miljö där jag kunde få både utrymme och ansvar.

För mig handlade det om flera saker: en handledare jag arbetat med under min masteruppsats, chansen att fokusera på just det forskningsområde jag brinner för, och möjligheten att bedriva forskning med stark anknytning till samhälle och praktik. Jag drogs till det lilla, snarare än det stora – till en miljö där jag kunde få både utrymme och ansvar.

Min doktorandresa började när min före detta handledare fick finansiering för ett projekt och erbjöd mig att bli en del av det. Ingen klassisk utlysning, inget centralt program – bara en kontakt, ett samtal och en chans jag valde att ta. Det påminner om hur avgörande relationer och nätverk kan vara. Även akademin kan vara personlig och flexibel (!), mer än man kanske tror. Det lönar sig att hålla kontakt med människor man resonerar med – ibland är det just det som öppnar nästa dörr.

Många schweiziska doktorandprogram är mindre strukturerade än de svenska, även om det varierar mycket mellan olika universitet och institutioner. På min institution har jag haft stor frihet – men också ett stort ansvar. Jag får själv planera mina kurser tillsammans med min handledare, välja intensiva sommarkurser (till exempel med forskare som Andrew Bennett och Tasha Fairfield i St. Gallen) och forma min egen väg.

Det gör att jag kan skräddarsy min utbildning, men det kräver också proaktivitet. Ingen säger åt dig hur du ska göra. Det är både en styrka och en utmaning, och det passar inte alla.

Ingen säger åt dig hur du ska göra. Det är både en styrka och en utmaning, och det passar inte alla.

Min första anställning gällde i två år. Jag visste från början att jag ville – och behövde – mer tid för att skapa något bra. Därför började jag direkt fundera på ytterligare finansiering. Jag sökte egna stipendier och arbetade med min handledare på olika projektansökningar – totalt åtta. Majoriteten fick avslag.

I slutet på mars i år, med bara en månad finansiering kvar, började jag förbereda mig mentalt på plan B. Då kom två besked. Först fick jag ett stipendium från Universitetet i Luzern, som täcker min föräldraledighet (doktorandkontrakt förlängs inte automatiskt vid föräldraledighet i Schweiz). Och en vecka senare blev ett av min handledares största projekt beviljat forskningsmedel.

Plötsligt kan jag fortsätta – inte bara några månader, utan i flera år.

Det kändes inte som en stor seger – snarare som en stillsam lättnad. Efter så mycket osäkerhet kändes det bara… tyst. Och viktigt.

Plötsligt kan jag fortsätta – inte bara några månader, utan i flera år.

Att leva i Schweiz har inneburit både små kulturkrockar och nya perspektiv. Levnadskostnaderna är höga, men det finns sätt att anpassa sig. Jag har hittat mitt sammanhang, både akademiskt och socialt. Jag har fått jobba från platser jag aldrig trodde att jag skulle hamna på – som uppe i bergen med fantastisk utsikt, eller på ett café mitt i San Francisco.

Att doktorera utomlands är inte bara ett akademiskt val – det är ett livsval. För mig har det inneburit både kriser och möjligheter. En känsla av att vara ensam ibland, men också att vara helt och hållet levande i det jag gör. Jag hoppas att fler svenska studenter vågar ta steget, även när vägen inte är självklar.

Och om du står där jag stod, med en månad kvar och inga svar – jag ser dig. Fortsätt ändå. Någonstans där ute kanske något rör sig, precis när du är nära att ge upp.