Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Foto: Christian Perner, Unsplash

Krönika

Hur gjorde den vetenskapliga revolutionen oss moderna?

Frågan om när den vetenskapliga revolutionen ägde rum är omstridd av vetenskapshistoriker. Den har inte heller samma uppenbara placering i tid och rum som andra revolutioner, från den franska till den ryska, ända fram till den arabiska våren, skriver Christopher Kullenberg.

Politiska revolutioner har ett datum och ett årtal, ofta kantade av blodiga protester och med tydliga segrare och förlorare. Men den vetenskapliga revolutionen, trots att den förändrade grunderna för den mänskliga civilisation som vi känner den idag, har varken ett specifikt datum eller en enskild diktators fall som sitt signum.

Vi vet alla att den har ägt rum, vi går nämligen inte till en kyrka för att få reda på hur vi ska bota vår senaste förkylning, eller till kvarterets yogalärare för att få våra GPS-mottagare inställda. Sådana frågor vet vi instinktivt att de hör hemma i medicinsk och ingenjörsmässig forskning, och bland dem som är experter på respektive område.

Våra liv är alltså intimt inkapslade i denna revolution, utan att vi tänker så mycket på den. Det är så att säga en grundförutsättning för att vara en modern människa. Men vad menas egentligen med det? På vilket sätt har den vetenskapliga revolutionen förändrat vad det innebär att vara människa?

Den franske filosofen Bruno Latour menade i essän We have never been modern från 1993 att denna förändring tog sin början ungefär i 1600-talets mitt i samband med att de experimentella naturvetenskaperna fick genomslag. I London grundades Royal Society 1660 och sex år senare den franska vetenskapsakademin i Paris, vetenskapliga sällskap som var speciellt inriktade på att främja de nya naturvetenskaperna.

Genom att man lade tonvikten på empiriska experiment som var möjliga att bevittna och replikera av andra forskare utmanade man de tidigare kunskapsformer som baserade sina sanningar på vad som endast var tänkbart inom förnuftets ramar eller traditionernas traderade teorier. Dessutom startade man de första vetenskapliga tidskrifterna för att dokumentera experiment och observationer och på så sätt kunde ny kunskap cirkuleras och granskas av forskare runt om i världen.

Det kan tyckas vara självklart att det är precis så här man bedriver forskning, alltså att man undersöker världen genom observationer och experiment och sedan sprider resultaten för granskning. Men detta sätt att arbeta var kontroversiellt i de tidiga stadierna av den vetenskapliga revolutionen eftersom det utmanade den makt över sanningen som tidigare enbart kungar och påvar hade innehaft.

Pasteurs lag om mikrober eller Newtons rörelselagar har båda förändrat våra samhällen radikalt. Men de har inte framröstats i demokratiska val eller sanktionerats av någon furste. Naturlagarna är istället fenomen frammanade av forskare. Inte av forskare som individer, även om Nobelpris och andra utmärkelser ger sken av att så vore fallet, utan av forskargemenskaper som kollektiv. Den experimentella metoden fungerar nämligen inte utan den gemenskap av forskare som är beredda att kritiskt granska sina kollegers resultat.

I det moderna samhället har vi i stora drag lämnat föreställningen om att mirakel sker på det sätt som beskrivs i religiösa texter eller att omvälvande revolutioner börjar i de guldstänkta salarna i Versailles och Trump Tower. Istället föds de i laboratorier och ger upphov till allt från elektriskt ljus och vacciner till radioaktivitet och förtunnade ozonlager. Men bara för att vetenskaperna ger ifrån sig allt från livräddande botemedel till destruktiva atomvapen så är en sådan utveckling varken resultatet av gudomliga förutbestämmelser eller naturlagar huggna i sten.

Den vetenskapliga metoden har, åtminstone sedan 1600-talets mitt och framåt, gett oss ett sätt att skapa objektiv kunskap genom observationer, experiment och kritisk granskning. Men den saknade en instruktionsbok för hur man skulle använda naturlagarna som man alltmer precist kunde beskriva. Samma radioaktiva sönderfall som Marie Curie såg kunde bota vissa cancerformer och röntga benfrakturer, kunde av Manhattanprojektets forskare bli en del av det pussel som gav oss den första atombomben. Att vara en modern människa innebär att befinna sig i en tidsepok då vi måste välja hur vi vill släppa fram dessa väldiga krafter.

Mer om skribenten

  • Christopher Kullenberg

    Docent i vetenskapsteori

    Han forskar om forskning och skriver om hur vetenskapsteoretiska frågor ställs på sin spets i samtidens stora utmaningar.

Du kanske också vill läsa

Nyhet 21 oktober 2019

Helena Östlund

Farmakometri är ett relativt nytt och tvärvetenskapligt forskningsfält som röner stort intresse från både sjukvården och läkemedelsindustrin. Genom att skapa matematiska modeller k...

Nyhet 23 september 2019

Siv Engelmark

Sedan 2012 har utvecklingen inom maskinlärning och AI exploderat. Idag används teknikerna bland annat inom medicinområdet, i finansvärlden och för självkörande fordon. Än så länge ...

Nyhet 4 september 2019

Carina Järvenhag

I projektet Decrypt samarbetar historiker, lingvister, datavetare och kryptologer för att kunna lösa chiffren i hemligt kodade historiska dokument. – Att använda olika kompetenser...