Hunden, en skattkista för forskare

2013-03-14

Krönika av Åsa Nilsonne, psykiater, professor i medicinsk psykologi och författare, om hundar och forskning

Milkah. Arleekin. Ruslan.

Har ni hört namnen?

Antagligen inte, men någon av dem kan ha tittat ut på er från ett svartvitt fotografi i en lärobok i psykologi eller fysiologi. De var tre av Pavlovs många hundar, men försöksdjur brukar inte nämnas vid namn. Tålmodigt står de framför kameran, långbenta, litet raggiga, med fistlar som gör att Pavlov och hans medarbetare kan undersöka deras salivutsöndring eller matens väg genom mag-tarmkanalen. Pavlov föddes 1849 och fick Nobelpriset i medicin 1904.

Konrad Lorentz, född ett drygt halvsekel senare, vann samma Nobelpris 1973 för sin forskning om djur i deras naturliga miljö – etologi. Nu var andra arter än människan intressanta i sig, inte bara som modellsystem. Lorentz själv tyckte om hundar, men bland etologerna uppstod snabbt en hierarki: högst status hade de som ägnade sig åt schimpanser, gorillor eller orangutanger. Hunden uppfattades inte som legitim som forskningsobjekt eftersom domesticeringen antogs ha avlat bort de egenskaper som en biolog kunde tänkas vara intresserad av.

Vem ville för övrigt forska på något så okarismatiskt som den överviktiga mopsen som står bunden utanför konditoriet eller pudlar med fantasifrisyrer när det finns elefanter och lejon?

Med nästa generations forskare kom nya perspektiv. Adam Miklosi, biträdande professor i Etologi i Budapest, är född 1962. Han tycker att det är intressant att undersöka en art som valt att leva i nära kontakt med oss människor. Han frågar sig hur det kommer sig att vi kan fungera så väl tillsammans, hur vi tyder varandras signaler, hur hundarna tänker och känner. Hans forskningsansats har varit lyckosam och givit oss ny och oväntad kunskap om hundarnas bitvis häpnadsväckande kompetenser.

En annan aktuell hundforskare är Peter Savolainen, biträdande professor i molekylär bioteknik vid KTH. Peter är expert på kriminaltekniska DNA-analyser och egentligen inte särskilt intresserad av hundar. Hans intresse för hundens DNA väcktes när han anlitades i ett rättsfall där hundhår var en del av bevisningen. Han började samla DNA från hundar i olika världsdelar genom att be vänner och arbetskamrater som skulle ut och resa att ta med sig några hundhår tillbaka. Genom att analysera hundars och vargars mitokondrie-DNA kom han fram till att hunden skiljde ut sig från vargen för cirka 15 000 år sedan, och att detta skedde i södra Kina. Gåtan om hundens ursprung som tidigare betraktats som olöslig fick plötsligt ett svar.

Men forskning vore inte forskning om inte senare data ifrågasatte tidigare resultat. Bara ett år efter Peters studie kom nya rön, från USA den här gången. Professor Robert Wayne och medarbetare hade analyserat kärn-DNA från ett stort antal hundar och vargar. Deras slutsats blev istället att hunden har sitt ursprung i mellanöstern, och så gjorde de en fantasieggande upptäckt: en del av arvsmassan där hundarna skiljde sig från vargarna ligger vid hundens motsvarighet till den gen som ger Williams syndrom hos människa. Fantasieggande därför att människor med Williams syndrom är ytterst sociala och utåtriktade.

Vem hade kunnat ana för 50 år sedan att vi skulle kunna kartlägga hundarnas evolutionära historia genom metodologiska framsteg inom DNA-tekniken? Vem hade trott att hundens inre liv skulle vara forskningsbart, och så informativt?

Vad kommer hundforskaren som idag sitter i sandlådan att upptäcka? Vad kan hundarna bära på för skatter som fortfarande väntar på att bli upptäckta?

Jag är så glad att vi nu ser på dem med en respektfull vetenskaplig blick.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter