Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Humanisterna har de intressanta svaren

Krönika av Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria och författare, om hur humanister tar sig an de stora samhällsutmaningarna.

Idag fick jag veta att det startats ännu en tidskrift inom området ”environmental humanities”. Den har sin bas i USA och heter Resilience. I november startade en tidskrift med samma tema i Australien: environmentalhumanities.org. Över hela världen växer det fram program och initiativ på temat miljöns och klimatets humaniora.

Andra lika expansiva områden är digital humaniora och medicinens humaniora. Humanistiska forskare tar sig an ”big data”, tacklar de stora frågorna. Humanisterna är helt enkelt på gång.

Bakgrunden är på ett ytligt plan inte svår att förstå. Det finns stora samhällsutmaningar inom miljö & klimat, den framväxande digitala världen, den tekniskt och genetiskt framrusande vården och medicinen. Där sker framsteg, visst, men djupa värden i samhället står också på spel. Vad händer med det fria ordet? Med språket? Med umgängesmönstren? Med de sociala gemenskaperna? Med nationerna? Med offentligheten? Med integriteten? Med hållbarheten? Med synen på kropp och hälsa, på livet, på vad framgång är? Hur påverkas skolan? Blir våra barn sämre utbildade än vi? Är det bättre att vara rik än klok? Vad är egentligen ett gott samhälle?

Humanister har börjat inse att ett meningsfullt sätt att definiera sin roll är att förhålla sig till dessa stora samhällsutmaningar. Det är en mycket välkommen utveckling och visar att humanister vill vara med och ta ansvar och att de ser detta som en väg till att också utveckla humanistisk vetenskap.

Min prognos är att detta kommer att i grunden omvandla humaniora. Ungefär som samhällsvetenskaperna förändrades, ja revolutionerades, av sitt arbete med att lägga kunskapsbasen för de framväxande välfärdssamhällena under stora delar av 1900-talet, och på detta sätt också definierade stora delar av universitetens tillväxt efter andra världskriget.

Men när argumenten för att vidga den humanistiska kunskapen blir allt tydligare och bättre, så kommer frågan att bli: varför ska denna viktiga verksamhet ske på så snåla ekonomiska villkor?

För de är mycket snåla. Studentpengen för humaniora är generande låg vilket leder till att undervisningstiden blir pinsamt liten. Och alla vet ju att fördelning av medel till forskning och undervisning i Sverige sker enligt följande schema: naturvetenskap, teknik och medicin 80 procent, samhällsvetenskap 15 procent, humaniora 5 procent, för övrigt alltid uppräknade i denna ordning, som om det inte gjorde något om man tappade bort den sista lilla stumpen…

Måste det vara så för alltid? Innan det fanns egna humanistiska fakulteter, före 1964, såg balansen helt annorlunda ut. Under ett halvsekel har humanistisk kunskap marginaliserats. Var det rätt tänkt?

Hur kommer det framväxande resursdilemmat att hanteras? Det beror på oss alla. För just nu finns det ett viktigt vägval att göra.

Inför detta vägval är den dåliga nyheten att konventionella prioriteringsgrunder under de senaste årtiondena alltmer ensidigt handlat om näringslivets konkurrenskraft. Krisen på 1990-talet avlägsnade den sista skammen. Nu behöver en minister inte ens argumentera, eller rodna, när han häller pengar över sådant som ska bli innovationer – medan han helt saknar språk för att tala om sådan kunskap som kan utveckla samhällen i dimensioner som inte har med lönsamhet i kortsiktig mening att göra. I ett sådant forskningspolitiskt klimat sitter kunskap om samhället trångt.

Men det finns också en god nyhet. Den är att forskningens prioriteringar trots allt brukar följa samhällsutvecklingen. Det är FoU-investeringarnas långa vågor. Dagens 80–15–5 är ingen naturlag. Om vi vill kan vi definiera om landskapet, ändra målen, finna medlen. Om samhällsutmaningarna, snarare än tillväxten och konkurrenskraften, får definiera kunskapspolitiken skulle större omprioriteringar bli möjliga. Det är ytterst en politisk fråga och hur den avgörs kommer att vara beroende av hur vi förstår kunskapens betydelse för samhället.

Kanske är botten nådd? Den pågående krisen i Europa och i andra delar av världen visar att sambanden mellan FoU-investeringar och ekonomisk tillväxt är nyckfulla. En lärdom som allt fler börjar dra är att samhällen och välstånd byggs på lång sikt. Det finns ingen quick fix. Den stora utvärderingen kommer att göras av framtidens generationer, som kommer att fråga oss: Vad tyckte ni var viktigt? Hur använde ni kunskap för att bygga det samhälle vi ska leva i? Just nu är det humanisterna som har de intressanta svaren.

Resilience – amerikansk tidskrift inom området ”environmental humanities” Länk till annan webbplats.

Environmental Humanities tidskrift från Australien inom området ”environmental humanities” Länk till annan webbplats.

Mer om skribenten

  • porträttbild Sverker Sörlin

    professor i miljöhistoria och författare

    Sverker Sörlin är professor i miljöhistoria, författare och ledamot av regeringens miljöforskningsberedning. Han arbetar f.n. med uppbyggnaden av KTH Environmental Humanities Laboratory, en experimentell satsning på humanistisk forskning och undervisning för en hållbar samhällsutveckling.

Relaterat innehåll

Debatt 6 mars 2024

Katarina Bjelke, Vetenskapsrådet

Vi vill att regeringen låter utreda om, och i så fall hur, fördelning av basanslaget kan öka forskningens kvalitet. Det skriver Vetenskapsrådets generaldirektör Katarina Bjelke i e...

Nyhet 5 mars 2024

Anders Nilsson

Hur lyckas man med sin Marie Curie-ansökan? Det vet Gabriele Greco och Konstantin Nestmann som båda fick 100 av 100 poäng och nu är anställda som postdoktorer i Sverige.

Debatt 4 mars 2024

Johan Kuylenstierna, Formas

Omställningen till ett fossilfritt samhälle är i full gång. Samtidigt behöver den civila beredskapen stärkas, till exempel genom säkrad livsmedelsförsörjning och robust infrastrukt...