Humanioras samhällsnytta är politisk

Eftersom han samma förmiddag hade släppts ur arresten, där han suttit anklagad för motstånd mot Franco-regimen, insåg han omedelbart nödvändigheten av att lämna landet. Det var Bergamíns andra exil. Likt andra republikaner hade han lämnat Spanien när Franco tog makten -39, men återvänt i slutet av femtiotalet, driven av en stark längtan att bidra till förändringen i Spanien. Han föreställde sig att förändringen skulle komma genom ett intellektuellt upplysningsarbete i det lilla offentliga utrymme som erbjöds.

I Sverige idag anklagas universiteten och den forskning som bedrivs där i allt högre grad för att vara ideologiserade. Ledarskribenter i stora dagstidningar anklagar hela discipliner för att i första hand driva ideologiska projekt. De anklagelserna måste samtidigt ses i ljuset av att allt mindre pengar går till humaniora, att studenterna sviker och att ämnen som filosofi, historia och språk inte längre uppfattas som nödvändiga delar av universitetets uppdrag. Humaniora är inte längre bara ett onyttigt men bildande slöseri med tid, nu framställs det av somliga som direkt vilseledande. I nästa steg är humaniora kanske en samhällsfiende (i USA har journalisterna redan blivit just det), eller också ett lyx-gods för en liten elit som har fri tid att odla individen.

Anklagelsen om ideologisering måste alltså förstås i relation till ett mer genomgående ifrågasättande av humanioras samhällsnytta. Försvara dig humanist, bidrar du till BNP eller producerar du tom ideologi? Formulerat så blir anklagelsen omöjlig att bemöta eftersom den bara erbjuder två alternativ. Inget av de alternativen tecknar en möjlig positiv bild av vad humaniora gör eftersom det är uppenbart att humanistisk forskning inte bidrar direkt till tillväxten. Och om vi, när vi förhåller oss till samhällets utveckling på områden som handlar om kultur och rättvisa, genast blir anklagade för att vara ideologiserade så blir det svårt att uttrycka det som faktiskt är humanioras samhällsnytta.

Här kan vi påminna oss om José Bergamín. I hans fall var det för att hans humanistiska kompetens var direkt samhällsnyttig, som aktivt och framåtblickande motstånd mot en regim, som han upprepade gånger blev tvingad i exil. För honom blev samhällsengagerad filosofi, historia och poesi, de viktigaste vapnen för att förändra det samhälle som han levde i. Det kan aldrig vara en anklagelse mot humaniora att den är politisk, eftersom det är dess verkliga samhällsnytta.

Självklart ska inte humanistisk eller någon annan forskning styras av politiska begrepp som får förutbestämma resultaten. Men om forskningen ska bidra till samhällsutvecklingen måste den förhålla sig inte bara till vad som är, utan också till vad som bör göras. I det ljuset är den humanistiska forskningens uppdrag att utifrån ett prövande förhållningssätt utforska nya begrepp och formulera realistiska och underbyggda drömmar om samhällets framtid. Humaniora, inklusive historia som disciplin, ska vara en framtidssiande vetenskap och arbeta med just det område som ligger mellan sanning och moral, mellan vara och böra. På det sättet är humanioras samhällsnytta politisk.