Humaniora bortom politikens festtalsklichéer

I regeringens senaste forskningsproposition väcks ett hopp om att humaniora på ett mer genomgripande vis än tidigare ska inkluderas i kommande politiska satsningar. Humaniora sägs vara av betydelse för att hantera vår tids samhällsutmaningar, samtidigt som dessa ämnen också tillskrivs ett djupare värde bortom det rent instrumentella: ”Ett samhälle som saknar kunskaper i latin, filosofi, grekiska och idéhistoria är ett fattigare samhälle”. Som tankesmedjan Humtank kommenterat propositionen reser detta emellertid frågan om exempelvis filosofi inte skulle anses vara av omedelbar samhällsnytta, vilket i så fall vore anmärkningsvärt i en pandemitid då etiska frågor ställts på sin spets.

Mer än några andra var det kanske vi humaniorastudenter själva som ventilerade den typen av frågor och blev våra hårdaste kritiker

Idag är jag själv, som idéhistoriker, såklart partisk i frågan om dessa ämnen är samhällsnyttiga eller inte. Men redan när jag för ett drygt decennium sedan sökte mig till universitetet som nybakad student gjorde jag det med en övertygelse om att det var något mycket angeläget jag skulle ägna mig åt, trots att släktingar och vänner upprepade den klassiska frågan: ”vad är det för nytta?”. Ganska snart blev jag medveten om att de inte var ensamma om detta. Mer än några andra var det kanske vi humaniorastudenter själva som ventilerade den typen av frågor och blev våra hårdaste kritiker när vi tvivlade över möjligheten att få ägna oss åt meningsfulla sysslor efter examen (och mot rimlig betalning).

Under arbetet med min avhandling om humanioras legitimitet i det svenska välfärdssamhället har jag tydligt sett att min generation inte är först ut att grubbla över huruvida omvärlden verkligen värderar det humanister ägnar sig åt. Uttrycket ”humanioras kris” – som till och med letade sig in i regeringens forskningsproposition 1986/87 – har med åren blivit söndertjatat. Skepsis har uttryckts gång efter annan när politiker, administratörer och akademiska ledare utlovat förändring och nya investeringar. Ämnesområdet har beskrivits både som styvmoderligt behandlat och som ”festtalens älskling” då lovorden alltför lätt visat sig inta formen av läpparnas bekännelse.

Om man vill veta hur samhällets värdering av olika vetenskapsområden förändrats över tid utgör forskningspropositionerna ett rikt material. Vad som uttrycks i dessa dokument har vanligen – men inte alltid – omsatts till politisk handling. I antologin Det hotade universitetet (Ahlbäck Öberg et al, 2016) noterar till exempel vetenskapshistorikern Sven Widmalm hur visioner om teknisk utveckling anfört propositionerna under de fyra decennier som gått sedan den första presenterades. Som jag visar i min avhandling är det möjligt att se hur denna tro på teknikens frälsande förmåga dominerat ända sedan en sammanhållen svensk forskningspolitik tog form på allvar under 1930- och 40-talen.

Vid närmare betraktelse visar det sig att humanister faktiskt haft en betydande samhällspåverkan under hela 1900-talet, trots talet om deras marginalisering.

Som en reaktion på detta mönster har 2000-talets debatter präglats av allt fler försök att definiera humanioras samhällsbetydelse i mer självständiga termer, snarare än att komplettera teknikens framsteg (eller kompensera för dess avigsidor). Intresset har då riktats mot humanioras så kallade impact. Vid närmare betraktelse visar det sig att humanister faktiskt haft en betydande samhällspåverkan under hela 1900-talet, trots talet om deras marginalisering.

Fascinerande insikter om detta ges i den nyutkomna antologin Humanvetenskapernas verkningar (red. Linus Salö, 2021) med exempel på hur humanistisk kunskap fyllt oumbärliga funktioner och cirkulerat inom alltifrån statsbyråkratin till det svenska försvaret. I ett modernt informationssamhälle med allt snabbare och komplexa former av kommunikation vore det väl till exempel konstigt om inte expertis inom språk och mänsklig interaktion skulle göra sig gällande.

Att kunskap om människan som kultur- och samhällsvarelse behövs – i en tid där populistiska ledare verkar mer intresserade av att kapa berättelser om vårt förflutna i nostalgins namn än att uppbåda den politiska vilja som krävs för att rädda jordklotets framtid – borde vara en självklarhet. Men jag tror inte att man ska förvänta sig att humaniora har någon helt unik roll att spela. Olika särartsargument har genom historien använts för att försvara dessa (sinsemellan olika) ämnen, med blandade resultat. Humanioras värden är såklart olika; en språkvetare bidrar med andra kompetenser än vad filosofer eller historiker gör. Vad som är viktigt i dagens läge är dock att ingående undersöka och tänka kring vilka roller olika humanistiska vetenskaper kan spela i större och mer flexibla kunskapskonstellationer.

Vi lär oss att se hur allting en gång varit annorlunda och kommer att vara det också i framtiden – en insikt som kan ha en såväl frigörande som ödmjukande verkan.

Inför en sådan situation är det som sagt glädjande att humaniora tillskrivs en viktig roll i anslutning till större samhällsutmaningar i den nya propositionen. Men det gäller att dessa ord omsätts i handling. Därför är det viktigt att påminna om att det som skrivs i dylika policydokument ibland riskerar att stanna på pappret.

Samtidigt kan humanistiska forskare inte alltid möta politiken med misstro, utan måste vara redo att aktivt visa varför ämnen som latin, filosofi, grekiska och idéhistoria gör ett samhälle mindre ”fattigt”. Våra kunskaper behövs i både digitala omställningar och i klimatarbetet. Bara det faktum att det vid mitt eget lärosäte etablerades ett centrum för medicinsk humaniora och samhällsvetenskap i stort sett samtidigt som coronapandemin bröt ut understryker hur tidsenliga humanister verkligen kan vara.

På samma gång är det sunt att inte följa tidens vindflöjel alltför nitiskt. Som jag ser det består kanske humanisternas mest grundläggande värde – eller, om man så vill, ”nytta” – i att vara motspänstiga och i viss bemärkelse otidsenliga. Med hjälp av historiska och kulturella perspektiv skapas medvetenhet om de rådande tillståndens tillfälliga natur. Vi lär oss att se hur allting en gång varit annorlunda och kommer att vara det också i framtiden – en insikt som kan ha en såväl frigörande som ödmjukande verkan. Ett samhälle som tillvaratar sådana kunskaper är ett rikare samhälle.

Givetvis måste detta också appliceras på själva forskningspolitiken. Kunskaper om dess föränderliga historia bidrar till att lindra den fattigdom som annars riskerar att breda ut sig bakom festtalsretorikens floskler.

Forskningsproposition: Forskning, frihet, framtid – kunskap och innovation för Sverige Länk till annan webbplats.

Tankesmedjan Humtank kommenterar forskningspropositionen Länk till annan webbplats.

Antologin Det hotade universitetet (Ahlbäck Öberg et al, 2016) Länk till annan webbplats.

Antologin Humanvetenskapernas verkningar (Linus Salö, 2021) Länk till annan webbplats.

Centrum för medicinsk humaniora Länk till annan webbplats.