Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Holy krapp! Växtfärgning från Sverige till Turkiet

Ett av mina specialområden är växtfärgning ur ett teoretiskt (med en ambition om mer praktik), humanvetenskapligt perspektiv. Fokus ligger på metoder, traditioner och kontexter, skriver Anna Fabler.

Under en period var jag knuten till ett projekt på min institution; Dekorerade interiörer i Hälsingegårdar – en holistisk studie av ett kulturhistoriskt Världsarv. Det är ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt som rör sig mellan humaniora och naturvetenskap. Studien syftar till attgenerera kunskap om hälsingegårdarnas interiör – dess dekorationsmåleri, dekorerade målade möbler och mönstrade textilier”.

Jag var sedan tidigare bekant med textilvetaren och konstnären Gösta Sandbergs samling på Världskulturmuseet i Göteborg. Nu fick jag återvända till arkiven, men med vittring på krapp och turkiskt rödmönstrade textilier. Krapp? Turkiskt rött? Jag ska såklart förklara.

Med krapp avses i växtfärgningssammanhang alltid Rubia Tinctorum [Ruʹbia tinctoʹrum], en art i mårväxtfamiljen som trivs bäst i kalkrik jord. Ett skikt av dess rot hyser det rödgivande färgämnet alizarin. Redan för tusen år sedan odlades krappen som färgväxt i Turkiet, senare i Italien och spreds sedan vidare till spridda delar av Europa. Storskaliga odlingsförsök har gjorts i Sverige, dock utan större framgång.

Att hitta en krappbuske i en rabatt idag är mer av en kurios företeelse. Det är roten som används torkad och mald i färgbad vid infärgning av textiler. Enkelt om fibern är animalisk (s.s ull) då den drar färgen bättre, desto mer komplicerat om fibern är vegetabilisk (s.s. lin, hampa, bomull). Det är här som infärgningsmetoder med Turkiskt Röda kommer in i bilden.

Fram till 1800-talets slut användes växter vid infärgning av textilier, före de kemiskt framställda färgernas intåg på marknaden. Färgade tyger importerades eller lämnades in till närmsta färgeri för behandling. Färgmästare och gesäller anförtroddes det ansvarsfulla uppdraget, då textilier hade en ekonomisk status som är svår att föreställa sig idag.

Bomull var en nyhet i Sverige på 1800-talet, exotisk i jämförelse med de allenarådande lin- och ulltygerna som kunde framställas inhemskt. Att färga ull med krapp är som tidigare nämnts enkelt, men bomull bjuder motstånd. Det beror på att fiberns uppbyggnad är annorlunda.

Totalt kan hela infärgningsproceduren bestå av ett 20-tal moment, där materialet först behandlas i en alkalisk lösning som avlägsnar ”klistret” i väven för att sedan betas (förbehandlas) med härsken olja, fårblod och/eller fårdynga.

I detta fäster sedan krappens röda pigment, alizarinet. Allt beskrivet i mycket grova drag. För mellan varje delmoment ska det nämligen tvättas och torkas enligt konstens alla regler. Vatten- och resursåtgången måste varit enorm. Resultatet blev en åtråvärd röd färg, uppenbarligen värd alla ansträngningar.

För den som under en längre tid har fördjupat sig teoretiskt i något som visserligen finns i verkligheten, men som är sällsynt, är det en häftig upplevelse att låta teori möta praktik. En sådan upplevelse, som jag tidigare beskrev som en kurios företeelse, infann sig under en sen junikväll i Capellagårdens Trädgård på Öland.

Yvig och med ganska mycket ogräs i sin uppsyn växte den plötsligt framför mig i rabatten, Rubia Tinctorum. Holy krapp! Som en välkommen vålnad från färgrecepten i Sandbergarkivets bibliotek. Ja, jag blev starstruck. Av en buske. #enkulturvårdaresbekännelser

Några månader senare står jag framför en glasburk med torkad krapprot i Kappadokien, Turkiet. För bortom paraplydrinkar och politiska konflikter är Turkiet en kulturhantverklig godispåse att frossa i.

Bland kopparkittlar och garnhärvor fick vi ta del av textilfärgeriernas historia, konsten att knyta mattor och turkisk rödfärgning. Holy krapp. Igen.

Då vi befann oss längs Sidenvägen, ett av Turkiets nio Världsarv, blev vi även inbjudna i silkesspinneriet. Stora puppor med råsilke låg och guppade i varma vattenbad, där den tunna trådänden fiskades upp enligt traditionella metoder, för att sammanlänkas med varandra till glansig tråd.

I vävateljén bredvid silkesspinneriet knöts mattor av skickliga väverskor. Väverskor som lärt sig yrket genom att som barn sitta på den långa vadderade bänken nära varpen och se på. Ett fint exempel på handlingsburen kunskap, och en exkursion att minnas. Passar på att skicka en krappröd hälsning till bästa Turkietgruppen, Ni vet vilka Ni är.

Mer om vår Turkietresa finns bland annat på Instagramkontot @kulturvardgu Länk till annan webbplats.

Mer om skribenten

  • Masterstudent i kulturvård

    Anna Fabler skriver om hur hon utformar sin masterutbildning och vill få fler intresserade av hur kulturvårdare arbetar.

Relaterat innehåll

Krönika 27 februari 2024

Finns det ett annat sätt att använda våra digitala hjälpmedel som skulle föra människor närmare varandra? Annie Lindmark skriver om metaverse – framtidens internet.

Nyhet 14 februari 2024

Redaktionen

Hon skriver om forskares möjligheter att ta fram och förmedla ny kunskap, och om lärosätenas existensberättigande i en föränderlig värld. Åsa Mackenzie är professor i molekylär fys...

Debatt 13 februari 2024

Pär Ågerfalk, Uppsala universitet

När människan blir alltmer beroende av digital teknik behövs samhällsvetenskaplig kompetens mer än någonsin. Då räcker det inte med att satsa på utbildning inom teknik, matematik o...