Prenumerera på Curies nyhetsbrev

Nyheter, krönikor och debatter om forskarens vardag och aktuella forskningsfrågor. Varje vecka i din inkorg. Ges ut av Vetenskapsrådet.

Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Historiska betraktelser av en pandemi

Krönika av Radu Harald Dinu, universitetslektor i historia vid Jönköping University, om pandemin i ett historiskt perspektiv.

Inget annat europeiskt land har drabbats lika hårt av Coronakrisen som Italien under 2020. Medan italienarna satt i karantän i flera veckor, hittade lokalbefolkningen i Florens kreativa vägar att trotsa nedstängningen på: Restaurangägare och krögare började servera kaffe, glass eller vin genom så kallade ”vinfönster”, bucchette del vino, små luckor i husfasaden som möjliggjorde försäljning – helt utan smittorisk. Måhända att detta ger uttryck för en modern entreprenörsanda som verkade bakom fasaderna, men faktum är att dessa vinfönster skapades redan under 1600-talet, som reaktion på de sista pestvågorna i norra Italien.

Medicinhistoriker, som annars har en låg offentlig närvaro, hamnade plötsligt i mediernas rampljus

Berättelser som denna har fått ett rejält uppsving de senaste månaderna och väckt mångas intresse för historiska farsoter. Medicinhistoriker, som annars har en låg offentlig närvaro, hamnade plötsligt i mediernas rampljus, vilket är mycket glädjande. En fråga som står i fokus är huruvida vi skiljer oss från förmoderna människor eller inte.

Vi vet till exempel att diverse mirakelkurer som redan rekommenderades under böldpesten har upplevt en renässans under Coronapandemin. Precis som under 1300-talet lovsjunger moderna kvacksalvare vitlöken som undergörande medel för att skydda sig mot Coronaviruset, vilket i sin tur föranledde WHO att inkludera växten i sin kampanj mot den globala Corona-”infodemin Länk till annan webbplats..

mirakelkurer som redan rekommenderades under böldpesten har upplevt en renässans under Coronapandemin

Man behöver inte leta länge för att hitta fler paralleller. När japanska myndigheter satte kryssningsfartyget Diamond Princess flera veckor i karantän i februari 2020 för att förhindra en smittspridning, föreföll åtgärderna vara en blåkopia av det som praktiserades under senmedeltiden av Republiken Venedig: ankommande skepp isolerades i 40 dagar – quaranta på italienska – innan besättningen fick gå i land.

Liknelser med böldpesten har lämnat flera språkhistoriska spår: Medan tuberkulos gick under benämningen ”vita pesten” under 1800-talet, kallades spanska sjukan, som beräknas ha skördat 50 miljoner människoliv, emellanåt som ”digerdödens återkomst”.

Det är det sistnämnda exemplet som har fått stor uppmärksamhet under det senaste året. Tittar man på hur Sverige hanterade spanska sjukan mellan 1918 och 1920 är parallellerna verkligen häpnadsväckande: Lokala myndigheter som övervägde att stänga skolor, förbud av konserter, teater- och cirkusföreställningar, biografägare och teaterdirektörer som vädjade om att snart slippa restriktionerna och, till sist, ett hälso- och sjukvårdssystem som inte var byggt för att täcka det enorma vårdbehovet som uppstod i pandemins kölvatten.

Precis som idag rådde 1918 inte heller något samförstånd om dessa ingrepp i människornas vardag var ändamålsenliga. Hur skulle man bedöma olika typer av lokaler? Var smittspridningsrisken lika stor i skolor som i teatrar eller kyrkor? Hur skulle storstädernas kollektivtrafik hanteras?

Tittar man på hur Sverige hanterade spanska sjukan mellan 1918 och 1920 är parallellerna verkligen häpnadsväckande

Coronaviruset har orsakat en stor kris, men vi måste förstå vilken typ av kris det är. Visserligen fungerar tidigare farsoter som en spegel av samhället. De åskådliggör våra rädslor och avslöjar de rådande moraliska förhållandena. Men tittar man närmare på de två pandemierna är de inte identiska, och vi bör vara försiktiga med att dra snabba slutsatser. Spanska sjukan drabbade främst unga vuxna i 20- till 40-årsåldern, den genomsnittliga dödligheten var 2,7 procent – och därmed mycket högre än för dem som smittas av Coronaviruset idag.

Litteraturhistorikern Karen Weingarten menar därför att vi snarare borde rikta blicken mot ett annat virus som satte sin prägel på 1900-talet: polio. 1952 svepte den dittills största polioepidemin över USA – Sverige skulle drabbas året därpå – och ledde till en nedstängning av en rad offentliga inrättningar under sommaren. Detta sista, stora polioutbrott gav upphov till den moderna intensivvårdsavdelningen och den då rudimentära respiratorn som så småningom skulle ersätta ”järnlungan”.

Och precis som idag hoppades människor på ett vaccin som inom några år faktiskt skulle leda till att sjukdomen utrotades i stora delar av världen. En jämförelse med polio kan såklart göras, men även i det här fallet måste vi vara försiktiga med att dra alltför stora paralleller. Polioviruset drabbade framför allt barn och spreds under de varma sommarmånaderna, vilket skiljer sig från andra typer av virus som främst cirkulerar under vintermånaderna och drabbar andra åldersgrupper.

Historiker vet en hel del om pandemier i det förflutna, men vilken roll spelar dessa insikter just nu? Kan denna samlade kunskap hjälpa oss förstå COVID-19 och kanske till och med visa vägen för hur vi ska hantera sjukdomen? Naturvetenskap och medicin kan beskriva hur mikroorganismer smittar. Därmed inskriver de sig i det som medicinhistorikern Charles E. Rosenberg kallade för ”kontagionsmodellen”.

Historiker vet en hel del om pandemier i det förflutna, men vilken roll spelar dessa insikter just nu?

Men naturvetenskaplig kunskap, så livsviktig som den är, räcker inte till för att förstå en epidemi. Lika viktiga som de mikrobiologiska mekanismerna är de kulturella förställningarna och de historiska ”konfigurationerna” som Rosenberg ville belysa. Attributet ”historisk” är kanske till och med överflödig: är inte epidemiologi, som studerar sjukdomsförlopp över tiden, i sig historiskt?

Kanske historikernas huvuduppgift består i att förklara det de behärskar bäst: nämligen de kulturella, religiösa och filosofiska skillnaderna som ligger till grund för hur individer, grupper och samhällen har reagerat på farsoter eller varför en del handlingsmönster har förändrats över tiden och andra inte. Sedan kan historiker också då och då påminna om Mark Twains ord om att historien inte upprepar sig utan endast rimmar.

WHO: Coronavirus disease (COVID-19) advice for the public: Mythbusters (Engelska) Länk till annan webbplats.

The Conversation: Coronavirus: rumours and remedies from Black Death and other plagues show how little people have changed (Engelska) Länk till annan webbplats.

Journal of Infection: The concept of quarantine in history: from plague to SARS (Engelska) Länk till annan webbplats.

Our World in Data: The Spanish flu (1918-20): The global impact of the largest influenza pandemic in history (Engelska) Länk till annan webbplats.

Spanska sjukan: den svenska epidemin 1918-1920 och dess internationella bakgrund (Margareta Åman, 1990) Länk till annan webbplats.

Mer om skribenten

  • Universitetslektor i historia

    Radu Harald Dinu är universitetslektor i historia vid Jönköping University.

Du kanske också vill läsa

Krönika 19 december 2022

Till följd av pandemin blev många resor och möten inställda. Men samtidigt knöts närmare band mellan forskare från olika delar av världen tack vare digitala träffar, skriver Marie ...

Nyhet 24 augusti 2022

Eva Barkeman

Vikten av fri grundforskning och möjligheten att minska resandet genom fler digitala möten. Det är några av lärdomarna som kan dras av coronapandemin, enligt flera av riksdagsparti...

Nyhet 31 maj 2022

Charlie Olofsson

Kriser är destruktiva, men omvälvande händelser kan också väcka nya forskningsfrågor och sporra till utveckling. Det ser vi både från coronapandemin och under kriget i Ukraina, men...