Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Historia, etnicitet och genetik

Förra veckan var jag i Oslo på en workshop anordnad av Jon Kyllingstad som leder forskningsprojektet ”From racial typology to DNA sequencing”. Syftet är att följa upp hur naturvetenskap och samhällsvetenskap samverkat och påverkat varandra sedan efterkrigstiden i studiet av mänskliga raser, etnicitet och biologi.

Workshopen hade samlat 12 historiker, idéhistoriker, antropologer och arkeologer från olika delar av världen som på olika sätt studerar detta. Det var en otroligt intressant och lärorik workshop som täckte allt från politik, UNESCO-projekt, muséer, medicinsk forskning och ursprungsfolkens kamp för rättigheter.

Ett av de intressantaste föredragen från min synvinkel var det som hölls av Ageliki Lefkaditou vars forskningsprojekt handlar om hur ämnesgrenarna fysisk antropologi och genetik utvecklats i Grekland sedan 2:a VK. I Grekland har frågan om nationell identitet och biologi varit starkt förknippade med den unika ställning landets antika historia haft och hur kopplingarna mellan denna dåtid och vår nutid kan definieras. Det är en fråga som fått markant ökad relevans de senaste åren med fascisternas ökande synlighet efter den ekonomiska krisen.

Ageliki inledde med att visa bilder från en boklansering som hölls alldeles nyss av en professor emeritus i genetik: “The Genetic History of Greece: The DNA of the Greeks” av Constantinos Triantafyllidis. Det var ett ovanligt boksläpp för en akademiker då det drog uppemot 500 personer, varav många från allmänheten. Triantafyllidis argumenterar i sin bok för att genetiska analyser bevisar att grekerna är ett biologiskt enhetligt folk, med mycket litet inslag från andra nu kringlevande folk. Samtidigt som dessa kringlevande folk har inslag av grekiskt DNA, vilket visar att grekerna sått lite vildhavre vid sidan om, så att säga. Men hållit sig själva ”rena”. Jag har inte läst boken (som är på grekiska) och jag ska inte ge mig in på att diskutera dess relativa meriter. Men det intressanta här är det stora intresse som genetiska studier av detta slag får inte bara hos grupper med extrema åsikter, utan även allmänheten och politiker i gemen.

Det är fascinerande (och deprimerande) för mig som arkeolog att notera hur mitt yrke ofta uppfattas som besudlat i förhållande till olika ursprungsfolk, medan genetiker uppfattas långt mer positivt av dessa grupper. Katharina Schramm, som följer upp hur relationerna mellan lokala folkgrupper och Sydafrikanska muséer utvecklats under 1900-talet, noterade exempelvis detta. Samlingarna där innehåller minst sagt problematiska föremål, som avgjutningar av Khoisan-individer utförda av anatomiker i evolutionärt syfte. För politiskt aktiva idag i regionen är antropologer och arkeologer ofta associerade med denna typ av typologiserande övergrepp, medan genetikerna som kan leverera data om haplogrupper och gener uppfattas som en stor hjälp att definiera sig och återta sin historia.

Vi som verkar inom samhällsvetenskap och humaniora måste allvarligt fråga oss själva vilken roll vi vill, kan och bör ta i den här diskussionen. Har vår inomvetenskapliga självkritik, ibland med viss rätta kallad ”navelskåderi”, underminerat den roll vi borde kunna ha i den offentliga debatten? Eller är det så att det är just denna kritik som så desperat behövs när analysapparater serverar ”ren data”? Och hur går vi i så fall tillväga för att få en plattform? Kan den nystartade Humtank vara ett steg i rätt riktning? Jag är i alla fall glad att humanister på universiteten äntligen tagit sig i kragen och börjat försöka nå ut med vad som är värdefullt med humanistisk skolning. Kan notera att som så ofta så var det den yngre generationen som gick i bräschen.

Tankesmedjan Humtank Länk till annan webbplats.

Mer om skribenten

  • Åsa Larsson

    Forskare i arkeologi

    Hon skriver om förhistorien och hur förutsättningarna för forskning har förändrats. Åsa Larsson forskar om yngre stenåldern och är chef för en stiftelse som utför arkeologiska undersökningar.

Du kanske också vill läsa

Krönika 9 september 2024

Olika forskningsfält har skilda tidsperspektiv. Men tvärvetenskapliga samarbeten kan förändra disciplinernas förståelse av tid, skriver Erik Isberg.

Nyhet 20 mars 2023

Helena Östlund

Forskarnas tvärvetenskapliga samtal startade under kaffepauserna. Filosofen Julia Mosquera och psykologen Kirsti Jylhä bestämde sig för att forska tillsammans om människors känslor...

Krönika 9 maj 2022

Hur kan vi bäst balansera vetenskaplig inspiration med respekt för forskningsmiljön och de akademiska traditionerna, undrar Rebecka Göransdotter.