Doktorand vid Linnéuniversitetet
Krönika
Hem. Ett minne blott
Mitt barndomshem är till salu. För ynka 450 000 euro så är detta idylliskt belägna hus i en mindre by i södra Nederländerna ditt, skriver Vivian Smits.
Här bor du granne med Kinderdijk som funnits med på Unescos världsarvslista sedan 1997. I köpet ingår, helt gratis, en släkthistoria på nästan 120 år, samt massor av personliga minnen. Här bjuds det på dramatik och intriger, kärlek och hjärtekross, skratt och gråt och allt där emellan.
Det var min morfars föräldrar som byggde huset och det har funnits i släkten sedan dess. Jag har sett huset, ladugården och den intilliggande äppelträdgården förändras och åldras över tid. Jag har sett byn växa och gatubilden moderniseras. Gamla grannar har flyttat ut och nya har flyttat in. Verksamheter har sålts av och förändrats. Nu kommer också mitt barndomshem att byggas om och byggas till, brytas ner och byggas upp. Små, udda detaljer kommer att målas om och tapetseras över så att andra själva kan skapa sin historia och sina minnen. Det är en märklig känsla att veta att källan till min familjs historia och alla mina egna minnen snart kommer att tillhöra någon annan.
Samtidigt inser jag att jag inte för mitt liv skulle vilja bo i detta idylliskt belägna, men ack så eftersatta gamla ruckel. Jag har varken tid, pengar eller lust till det. Det kanske är insikten om livets förgänglighet som rusar ifatt en, som ger näring åt den där känslan. Det får en att fundera över vad ett minne egentligen är, och vad minnen betyder för en människa. Hur vi upplever det förflutna? Hur minns vi? Och vad behöver vi för att minnas?
Som konservator och arkeolog arbetar man dagligen med minnen från svunna tider: Fragment efter föremål som en gång haft en särskild betydelse för någon. Man undrar inte sällan vad de kan ha betytt för dem som använde, kastade, offrade eller tappade dessa föremål. Dessa fysiska kvarlevor kan placeras i större kontextuella sammanhang, och vi kanske kan identifiera dem som verktyg eller redskap, som bruksföremål, som delar av heminredning eller personliga klädedräkter. Vi kan tillskriva dem en specifik funktion, identifiera tillverkningsmetod, bestämma deras proveniens och vi kan uppskatta deras ålder.
Men de små personliga detaljerna kring dem, minnena och berättelserna, det kan vi bara spekulera i. För så är det med minnen. De kommer och försvinner med människorna som äger dem, och kvar finns bara lämningarna efter dem i form av tomma skal, som eftervärlden sedan fyller med sina tolkningar. Det är alltså inte dåtidens minnen som vi arbetar med och bevarar. Det rör sig snarare om symboler för minnen. Och vår tolkning av dem idag kanske skiljer sig markant från hur de kommer att tolkas av framtida generationer.
Så, kommer jag att sakna mitt barndomshem? Nä, kanske inte egentligen. Ett hus är bara ett hus, det går att ersätta. Det finns ju så många andra saker i livet som kommit att betyda mycket mera än det där huset och den platsen. De är trots allt bara symboler för de faktiska minnen jag har kvar. Men jag kommer att sakna att kunna längta tillbaka ”hem”.
Du kanske också vill läsa
Nyhet 5 november 2024
Hot och angrepp. Dubbla yrkesroller. Ett växande berg av administration och akademiskt hushållsarbete som inte ger meriter. Vilka möjligheter har egentligen dagens forskare att ägn...
Debatt 4 november 2024
Dramatiskt skärpta straff och anonyma vittnen. Så vill regeringen minska brottsligheten och motverka de kriminella gängen, trots att det saknas belägg för att åtgärderna har någon ...
Nyhet 16 oktober 2024
Hon skriver om hur man kan väcka intresset för forskning hos fler unga. Julia Qiu studerar nationalekonomi på masternivå vid Handelshögskolan i Stockholm och är ordförande för Unga...