Hans Rosling hade Excel i ena handen och kärleken till människan i den andra

“Hallå hallå Fanny!”

Hans Roslings pigga röst, aldrig trött. Jag tryckte på bandspelarens rec-knapp och så var vi igång.

Ungefär så började mina och Hans Roslings arbetsdagar under jobbet med hans självbiografi som blev färdig och gavs ut hösten 2017.

”Du får dig en snabbkurs i global hälsa här!”, brukade han säga och jag hörde hur han log.

Jag blev kontaktad av mitt bokförlag i slutet av 2016 med frågan om jag ville hjälpa Hans Rosling att skriva sina memoarer.

Förlagschefen förklarade att Hans var döende i cancer. Det var bråttom med skrivandet.

Vid den tidpunkten visste jag inte mer om Hans Rosling än de flesta andra svenskar gjorde. Jag visste att han var professor i global hälsa, och att han var en fena på att uppträda. Jag visste också att han inte tvekade att ge journalister en känga när de kom med felaktiga påståenden om världens utveckling.

Så när vi inledde vårt samarbete strax därefter var jag nervös, dels över hur hans allvarliga sjukdom skulle påverka vårt arbete. Kommer han att orka? Dels också över min egen kunskapsnivå på de områden som han behärskade. Jag försökte plugga på och funderade över hur korrekt min egen världsbild egentligen var.

Snart insåg jag att oron för den tidigare frågan var obefogad. Hans hade ork för att arbeta trots sin sjukdom.

När det gällde min andra oro insåg jag att jag, precis som de flesta andra, hade kunskapsluckor. Att de flesta ettåringar i världen är vaccinerade visste jag till exempel inte. Eller att andelen människor som lever i extrem fattigdom har minskat dramatiskt de senaste decennierna, eller att hälften av världens befolkning bor i Asien.

Men detta i sig var ingenting som gjorde Hans irriterad, tvärtom. Han snarare triggades av att få visa mig hur det låg till, parallellt med att han berättade historien om sitt liv som skulle bli vår bok.

”Du får dig en snabbkurs i global hälsa här!”, brukade han säga och jag hörde hur han log.

Jag har arbetat som utrikesreporter under flera år i Tunisien där jag följt utvecklingen från diktatur mot demokrati efter den arabiska våren 2011. Och i pedagogisk anda använde sig Hans just ofta av Tunisien som exempel när vi pratade om länders utveckling.

Det där var typiskt för honom, och någonting som bidrog till att han blev en så skicklig föreläsare: han hade en förmåga att uppfatta vilka ämnen som var intressanta just för personen eller gruppen som satt framför honom.

Men det var det fysiska mötet som hjälpte honom att förstå ett land och dess människor på djupet

Samtidigt var det inte siffrorna i global hälsa som var stommen i vårt arbete, utan Hans historier om de personliga möten som påverkat honom under hans liv, och som förändrat hans sätt att se på världen. Flera av dessa möten var med kvinnor som levde i extrem fattigdom långt från Hans egen verklighet.

Statistik och fakta var verktyg som gjorde att Hans kunde analysera dessa människors levnadsförhållanden, och sätta dem i ett sammanhang. Men det var det fysiska mötet som hjälpte honom att förstå ett land och dess människor på djupet.

Som journalist strävar jag efter att ha med mig dessa två dimensioner i mitt arbete. Och jag tänker ofta på Hans egna ord: Man måste ha Excel i ena handen och människokärlek i den andra.