Gräset behöver inte vara grönare på andra sidan

Jag är inte ensam om att lämna den akademiska världen bakom mig. Resultat från mitt lärosätes alumniundersökning 2018 visar att 52 procent av kvinnorna respektive 55 procent av männen som disputerade år 2010 eller 2014 lämnat universitetsvärlden.

Det medicinska området är såklart lite speciellt eftersom många som lämnar universitetsvärlden går tillbaka till en anställning inom vården. Men det verkar vara på ett liknande sätt vid andra lärosäten. Siffror från UKÄ visar att 50 procent av kvinnorna valt att lämna akademin åtta år efter disputationen, medan motsvarande siffra för män är 57 procent.

Jag har skämtsamt sagt till mina anhöriga att jag snart börjar ett ”riktigt jobb”. Men vad menar jag egentligen med det, när jag tänker efter? Troligen tänker jag på ett arbetsliv under mer ordnade former. Ett jobb där jag inte arbetar övertid gratis varje vecka. Där jag sjukskriver mig när jag är sjuk, och inte bara stannar hemma från jobbet (och arbetar ändå). Där jag har en arbetstelefon. Där jag är ledig under julen. Där jag får ett kontrakt och en lön som innebär att jag vid den facila åldern av 33 år kan skaffa min första egna bostad.

För trots att jag har en ordnad ekonomi kan jag idag inte få ett bolån. Jag fick min första anställning vid mitt lärosäte sommaren 2012 och har sedan dess haft 13 stycken anställningskontrakt. Tretton! De har alla varit på mellan två månader och ett år, vilket skapat onödig stress och otrygghet. Det är inte mitt lärosäte det är fel på, utan systemet i sig.

Men många av nackdelarna som jag precis rabblade upp valde jag ju själv. Det var ingen som sade åt mig att jobba på helgerna, eller att inte ta ut all (schablon-)semester. Och ändå blev det så. Och det känns som att det blir så för väldigt många. Tiden räcker inte till annars. Det tycks inte finnas så mycket uppdaterad statistik eller forskning om varför så pass många väljer att lämna akademin. Kommentera gärna nedan vilka källor ni känner till!

Såhär nära slutet börjar ångesten kicka in. Det finns inte en dag som jag passerat genom huvudingången till Karolinska institutet utan att jag varit stolt över att befinna mig just här. Och jag må vara lite partisk, men jag vågar påstå att jag har tillgång till den bästa datan i världen inom mitt forskningsfält. Alla de där artiklarna jag aldrig kommer få skriva! Och de skäl som en gång i tiden motiverade mig att påbörja forskarutbildningen gör sig påminda.

För det är nog så att den där självständigheten – som är en av anledningarna till den ostrukturerade arbetsmiljön inom akademin – också ger upphov till många av de fördelar som den akademiska karriären för med sig.

Just nu upplever jag att gräset ÄR grönare på andra sidan, men det behöver inte vara så. Det gläder mig att jag i mitt nya jobb kommer ha daglig kontakt med forskare. Och jag kommer att fortsätta mitt engagemang för bättre arbetsvillkor inom akademin. Vi behöver hjälpas åt för att nå en akademi där forskning inte bara är ett kall, utan ett kall med anständiga arbetsvillkor.

Om 50 år kommer jag att kallas till Stadshuset igen, men då som jubeldoktor. Mycket hinner hända på fem årtionden, men kanske är det då en lika hög andel som lämnar akademin som bland oss som fick våra doktorshattar den 22 november i år. Jag hoppas dock att de kommer att göra det av andra skäl än jag.

Tack för allt, Karolinska institutet.

Rapport från UKÄ: Doktorsexaminerades etablering på arbetsmarknaden (2018) Länk till annan webbplats.

Rapport: Doktorsexaminerade vid KI - om utbildningen och inträdet på arbetsmarknaden (2018) Länk till annan webbplats.