Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Granskning och jäkelskap – Akt 1

I den akademiska branschen blir man ständigt bedömd, både på längden och tvären, skriver Susanne Pelger.

Tanken är att den kollegiala granskningen, där vi bedömer varandras arbete och meriter, ska garantera kvalitet. Och tanken är nog god. Men den förutsätter att det finns kriterier, och att den granskande fullt ut förstår vad den granskade har presterat. Tyvärr är så inte alltid fallet.

Alla kan vi nog ge exempel ur vår närhet där bedömningar har präglats av godtycke, revirtänkande och okunskap. Snarare än det ideal som eftersträvas, där granskningen är objektiv och initierad – och där det finns en respekt för att även det som är annorlunda kan tillföra något värdefullt.

I första akten av denna fars ska vi beskåda ett exempel på artikelgranskning och se hur det kan gå när granskaren inte har riktig koll. Vi ska också se att detta kan hända även på en av de mest statusfyllda tidskrifterna. Exemplet är hämtat ur min egen erfarenhetsbank. Och som ni förstår tar jag sedan dess allt vad granskning heter med en rejäl näve salt. Nu till handlingen!

För ett antal år sedan skrev jag tillsammans med zoologen Dan-E. Nilsson en artikel på temat ögats evolution. Vårt arbete gick ut på att beräkna hur lång tid som krävs för att med små, stegvisa förändringar utveckla ett linsöga från en primitiv, ljuskänslig fläck. Beräkningarna visade att en sådan process inte skulle behöva ta mer än 500.000 år i anspråk, en relativt kort tid sett ur ett evolutionärt perspektiv.

Resultatet var högst rimligt, med tanke på att det i naturen faktiskt finns en mängd olika ögontyper, som troligen har utvecklats parallellt och oberoende av varandra. Det som gjorde resultatet intressant var att det på ett konkret sätt bidrog till att räta ut ett av evolutionsteorins klassiska frågetecken. Vår egen bedömning var därför att artikeln kunde vara av så pass allmänt intresse att det kunde motivera en publicering i Nature. Sagt och gjort, artikeln skickades iväg.

Efter en tid kom beskedet. Den ansedda, o så ansedda, tidskriften Nature refuserade vår artikel. Och det är ju så’nt som händer. Men det är nu farsen når sin höjdpunkt. För när artikeln väl har publicerats i en annan tidskrift, vem är det då som uppmärksammar vårt superintressanta arbete, om inte … Jo, just det. Nature.

Plötsligt hade polletten trillat ner. Artikeln citerades och diskuterades och ägnades ett eget uppslag. Den kände evolutionsbiologen Richard Dawkins fick referera och göra sin tolkning av arbetet (tyvärr råkade han få det lite om bakfoten, men ändå). Exakt samma artikel som nyss hade sågats höjdes nu till skyarna. Det som förut hade ratats blev plötsligt en succé. Och enda skillnaden var granskaren.

Medan vi väntar på nästa akt kan vi fundera över vad vi lär oss av denna historia: Lita inte blint på en enskild granskares ord. För granskning är subjektiv, hur gärna vi än vill tro något annat. Så om du får ett surt utlåtande behöver det inte alls betyda att det är ditt arbete som brister. Det kan lika gärna vara granskarens.

Läs också i Curie: Granskning och jäkelskap - Akt 2

Mer om skribenten

  • Glad korthårig kvinna med fladdrande jår framför ett oranget bostadshus

    Doktor i genetik

    Hon skriver om hur språk, lärande och naturvetenskap hänger ihop, och varför det är intressant att forska om. Susanne Pelger arbetar med högskolepedagogisk utbildning, forskning och utveckling.

Du kanske också vill läsa

Nyhet 17 september 2019

Sara Nilsson

Varje år listas världens mest citerade forskare. Att hamna på listan kan ses som ett bevis på att ens forskning används eller ett kvitto på ett bra jobb. Men fenomenet att lista hö...

Nyhet 17 juni 2019

Siv Engelmark

Intresset för alternativa världar är stort – inte minst bland forskare. Ett stort antal vetenskapliga publikationer handlar om sagovärldar. En sökning på Game of Thrones i Google S...

Nyhet 7 juni 2017

Redaktionen

Han skriver om forskningsexcellens och vad som avgör hur snabbt forskningsidéer kan omsättas i publikationer. Kasper Moth-Poulsen forskar vid Chalmers och försöker utveckla nya met...