Godhet är ett lika stort problem som ondska

2013-02-28

Krönika av Ann Heberlein, lektor i etik vid CTR, Lunds universitet.

Lyckoforskning hävdar att en människa blir lycklig av att göra gott. En människa som gör gott är också en lycklig människa, eftersom goda handlingar bidrar till upplevelsen av att livet är meningsfullt.

Resonemanget skaver – det där att allt, också godhet, måste motiveras med hänvisning till personlig vinst stör mig. Som om allt, alltid, handlar om individen och hennes välmående. Måste allt vara nyttigt? Borde inte just ”godhet” vara ett värde som är gott i sig själv?

”God” är enligt filosofilexikonet ”det mest generella värderande begreppet”. Omdömet ”god” kan fällas om ting, handlingar, personer och egenskaper och innebär att det bedömda, i någon mening, är fullkomligt. Kan någon handling vara fullkomlig i en värld som präglas av orättvisa? Jag vet inte. Jag känner mig i själva verket ytterst tveksam till möjligheten att vara god. Mina försök leder oftast till att jag känner mig smutsig, äcklad av den där sekunden av självgodhet som uppstår när man tycker att man gjort något föredömligt, ja kanske till och med altruistiskt.

Mitt filosofilexikon erbjuder ingen definition av godhetens motsats, ondskan, däremot av ”ondskans problem”. Godhetens eventuella problem behandlas dock inte. Nog är väl godhet ett lika stort problem som ondskan, i den meningen att den är svårgripbar och svårdefinierad, men också i betydelsen att det understundom är svårt att förstå vilka motiv en människa kan ha för att handla gott – varför handlar människan gott trots att hon inte är tvungen? 

Aristoteles skulle svara att människan handlar gott för att det är hennes telos, hennes mål. Målet är, enligt dygdetiken, att vara en god människa och leva ett gott liv, snarare än att göra rätt, och det är när människan är god som hon också kan vara lycklig, precis som lyckoforskarna hävdar.

Martha Nussbaum menar att vi borde återvända till antikens filosofer och deras resonemang om vad som är ett gott liv och vad som karakteriserar en god människa. Vi bör diskutera hela människans liv, hennes livshållning, snarare än enskilda handlingar. Vi måste lämna vår fixering vid det rätta till förmån för frågan om det goda.

Eudaimonia, vilket ibland översätts till ”ett gott liv”, ibland till ”ett lyckligt liv” är ett centralt begrepp hos Aristoteles.  Eudaimonia, det högsta goda, är det som alla strävar efter. Allting strävar efter något, och det som varje varelse strävar efter är denna varelses högsta goda. Allting är till sitt väsen inriktat på att sträva mot ett mål – ekollonet att bli en ek, lejonet att bli en skicklig jägare och människan, vad är hennes högsta goda? Ett gott liv för människan är ett liv som styrs av förnuftet, menar Aristoteles, och litar på att förnuftighet leder till godhet.

Strävar människan verkligen efter att uppnå moralisk fullkomlighet – göra gott? Det där goda, som vi förväntas sträva efter, vad är det?

Det finns det sannolikt – tack och lov – inte ett svar på. Varje människa måste själv använda sin autonomi, sin frihet, till att söka det som är gott för just henne, det som gör henne glad och får henne att uppleva mening i tillvaron: skriva böcker, odla grönsaker, renovera hus eller vad det nu kan vara. Livet är inte meningsfullt i sig, men fyllt av mening, mening som vi skapar tillsammans med varandra. Det tror jag är allmängiltigt: Människor behöver andra människor för att kunna leva ett gott liv, i båda betydelserna av ”gott”.

3

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter