God forskning blir det inte om alla gör samma sak

2014-09-24

Krönika av Björn Halleröd, professor i sociologi vid Göteborgs universitet, om vikten av arbetsfördelning inom forskarvärlden.

Alla vet att god forskning kräver långsiktighet och att den drivs av nyfikenhet, inte i första hand av nyttotänkande. För detta krävs ett forskningssystem som säkerställer den vetenskapliga kompetensen, låter forskare utvecklas och ser till att kunskap bevaras inom organisationen.

Grunden för god forskning är goda forskare som är teoretiskt kunniga och metodologiskt skickliga inom sina discipliner. Det betyder inte att forskare bör avhålla sig från multidisciplinärt samarbete. Men multidisciplinär forskning kan bara existera om goda forskare från olika discipliner med olika teoretiska och metodologiska verktygslådor möts för att lösa ett gemensamt forskningsproblem. Inga discipliner, ingen multidisciplinär forskning.

Det är universitetens ansvar att värna den grundläggande disciplinära forskningskompetensen. Det är här det ska finnas en tjänstestruktur som gör det möjligt för forskare att agera långsiktigt, inte ständigt springa efter den senaste utlysningen utan ledas av sin egen nyfikenhet och viljan att ta sig an vetenskapliga frågor.

Hur klarar universiteten denna uppgift? Inget vidare skulle jag vilja säga. I det läget är det lätt att ropa efter mer pengar, att ett större fakultetsanslag löser problemet. Men det beror ju på hur universiteten använder sina pengar.

Det finns en stark tendens att alla aktörer inom forskningssystemet samtidigt springer åt samma håll. Dagens situation kan väldigt förenklat beskrivas på följande vis: För att komma åt de forskningspengar som finns på EU-nivån krävs stora forskningsgrupper som kan svara på EU:s utlysningar. Därför bestämmer vi oss nationellt för att det är stora forskningsgrupper som är grejen, och alltså tycker regeringar och forskningsråd att det är det vi ska satsa på.

På universiteten fattar man galoppen. Där organiserar man sin egen verksamhet på ett motsvarande sätt och börjar agera som ett internforskningsråd som premiera stora tvärvetenskapliga grupper.

För att göra saken etter värre införs system där statliga anslag till universiteten baseras på ett nationellt konkurrenssystem. Om universiteten inte lyckas kapa åt sig externa forskningsmedel och visa en hög produktivitet, så minskar anslagen. Alltså är det bäst för universiteten att springa med flocken.

Som regel motiveras hela processen med att den är bra för vetenskapen. Men för detta finns det vanligen inte några vetenskapliga belägg – vilket pekar på paradoxen att forskningspolitik nästan helt bortser från vad vetenskapen vet om god forskning.

Innan vi börjar diskutera fördelning av pengar bör vi diskutera arbetsfördelningen. Om alla gör samma sak spelar ju fördelningen inte någon större roll. De vetenskapliga disciplinerna måste fördjupas inom sina domäner och utvecklas organiskt. Samtidigt måste forskare vara beredda att ta sig an stora samhälleliga utmaningar. De måste svara på frågor formulerade inte av forskare utan av politiker och representanter för det civila samhället och för kommersiella intressen. För att långsiktigt klara dessa uppgifter krävs det en diversifierad organisering av forskningen.

Universiteten bör se till att det finns en stabil tjänstestruktur, karriärvägar och långsiktig disciplinär forskning. Vetenskapsrådet och andra liknande forskningsråd med ansvar för grundforskning bör finansiera forskarinitierade projekt. De må vara stora eller små, disciplinära eller multidisciplinära. Det viktiga är att det är forskningens behov som tillgodoses.

Med dessa saker på plats är det fullt rimligt och legitimt att andra finansiärer med tydligare nyttoprofil, kortsiktiga intressen och krav på snabba resultat engagerar forskare. Men för att det ska vara möjligt måste det finnas goda forskare som bedriver god forskning att engagera.