Glöm inte kulturarbetarna som hjälper forskare nå ut

Det är december och i princip varje dag får jag mejl från personer som säger att de tyvärr inte har så mycket tid just nu. Allt ska ju helst ordnas före jul. Examinationsuppgifter ska förberedas, texter skrivas färdigt, planer för vårterminen spikas, och så naturligtvis allt det där andra: julklappar, sillinläggningar, familjelogistik. Det är stressigt att vara akademiker, framför allt vid terminsstart eller terminsslut.

Och det finns mycket annat att klaga på inom akademin. När jag var doktorand var klagomål en ständig punkt på agendan på doktorandmöten och afterworks. Det kändes hemskt att postdoktortiden är så oviss, konkurrensen om de fasta tjänsterna så hård. Då är det omöjligt att slappna av som forskare eftersom du alltid måste jaga ny finansiering, med hjärtat i halsgropen.

Då är det omöjligt att slappna av som forskare eftersom du alltid måste jaga ny finansiering, med hjärtat i halsgropen.

Dessutom är lönen som junior forskare betydligt sämre än den du vanligtvis får i industrin. Och du förväntas göra tusen andra saker än att faktiskt forska – peer reviewa, ordna konferenser, undervisa, handleda, närvara på de gemensamma fikastunderna, ansvara för avdelningens bibliotek, och så vidare.

Allt detta stämmer, och mycket skulle i en ideal värld kunna vara annorlunda. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om inte en del akademiker ibland blir lite blinda för sina egna privilegier? Är det inte egentligen ganska glassigt att vara forskare?

Du har fri arbetstid. Du kan ofta jobba var som helst och själv utforma vad du ska göra. Du får utforska något som intresserar dig, och du får otroligt lång tid på dig att göra det (jämfört med till exempel journalisternas snäva tidsramar). Du får vara i sammanhang där du hela tiden träffar spännande människor – och slutligen: du får betalt för detta. Visst finns det de som tjänar mycket mer med kortare utbildning bakom sig. Men det finns också de som tjänar betydligt mindre, som mycket väl kan ha lika stora studielån.

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om inte en del akademiker ibland blir lite blinda för sina egna privilegier?

Kulturarbetare, till exempel. De som driver kulturtidskrifter, mindre bokförlag, teaterscener, dansstudios eller konsertlokaler. De som uppträder på dessa scener: författare, filmare, scenkonstnärer, musiker. Eller frilansjournalister, översättare. Alla dessa personer har också fri arbetstid som, om den inte överhopas av kollegiala eller administrativa åtaganden, läggs på att utforska något de själva valt.

Men de tjänar i regel betydligt mindre än akademiker och de har heller inte samma stödmaskineri till hands: administratörer som bokar resor och kokar kaffet till den där gemensamma fikastunden, bibliotekspersonal som beställer fram böcker, ekonomer som reder ut EU-projektens omöjliga gränssnitt, IT-support som kan ta över tangentbordet på distans och på två minuter lösa till synes olösliga problem, och dessutom databaser, programvarubibliotek, molntjänster, friskvårdsbidrag.

Plattformar som kulturtidskriften eller teaterscenen möjliggör forskningskommunikation, som i sin tur berättigar forskningens plats i samhället. Det pratas mycket om värdet av forskningskommunikation, av outreach, att forskare tar sig an den tredje uppgiften. Mer sällan hör man att expertisen och nätverken som krävs för att lyfta in forskningen i offentligheten ofta kommer utifrån. Från redaktörer, journalister och andra kulturarbetare som lägger sin sinande och underbetalda tid på att hjälpa forskare nå ut med sin forskning.

Jag själv är redaktör på kulturtidskriften Glänta, som ofta publicerar texter skrivna av forskare. Vi samarbetar nu bland annat med Folkteatern i Göteborg, där vi gör en serie öppna föreläsningar och panelsamtal med inbjudna forskare. Jämfört med många andra där har jag en ganska glassig tillvaro, eftersom mitt arbete med detta är delvis betalt av Chalmers och Lunds universitet. I kulturvärlden jobbar många nämligen ideellt, eftersom de ekonomiska villkoren för sådant som tidskrifter och teatrar är usla.

I kulturvärlden jobbar många nämligen ideellt, eftersom de ekonomiska villkoren för sådant som tidskrifter och teatrar är usla.

Den enda rimliga ambitionen är att gå runt; att hålla den ständigt hotande konkursen stången ännu ett år. För de statliga stöden stramas åt allt mer, kulturbudgeten sjunker för varje år. Både Folkteatern och Glänta är beroende av kulturmärkta skattemedel, eftersom den här typen av kulturverksamheter inte går att bedriva med vinstkrav.

Tittar man på Netflix och Storytel tycks receptet för att göra pengar på kultur vara följande: strömlinjeforma innehåll och massproducera en enkel, standardiserad kulturell vara i ett digitalt format som gör att man heller inte behöver betala upphovspersonerna ordentligt.

Skulle Glänta tvingas gå med vinst kan det första som ryker vara forskarnas texter. Det beror på det akademiska språkets utveckling mot snäva, referenstunga formuleringar som ofta kräver mer redaktionellt arbete; mer tid. Så, en uppmaning och en önskan så här i juletider: om ni bryr er om akademins tredje uppgift, värna då kulturarbetets existensvillkor.