Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Glappet mellan gymnasiet och akademin

När jag inledde mina universitetsstudier upptäckte jag en synnerligen märklig sak; jag kunde inte skriva, konstaterar Jane Wingren.

Ja, eller rättare sagt, jag kunde inte skriva bra uppsatser. Det som verkligen var förvånande med den saken var att det hade varit min paradgren i gymnasiet, jag var den som kunde skriva riktigt bra uppsatser.

Under lång tid var jag ytterst förbryllad. Vad var det som jag gjorde fel? Varför kunde jag inte längre skriva bra texter? De få kommentarer som jag fick som respons på mina uppsatser under den första tiden av mina studier gjorde mig inte mycket klokare. Det var först under mitt tredje studieår som jag någorlunda började förstå mig på vad som förväntades av mig i ett akademiskt sammanhang.

Många av dagens högskolestudenter känner sig lika förvirrade som jag gjorde under de första studieåren. Det visar både forskning och mina egna erfarenheter som skrivhandledare vid Åbo Akademi. Universitetslärare och forskare runtom i världen har uttryckt stor oro över studenters akademiska litteracitet. Alltså deras förmåga att uttrycka sig i tal och text i enlighet med akademiska diskurser.

Den så kallade breddade rekryteringen till högskolor innebär att allt fler har möjlighet att studera vid högskolor. Detta är en god sak då det i förlängningen leder till ett mer jämlikt samhälle; baksidan är emellertid att många studenter upplever en typ av diskurschock då de inte förstår vad som förväntas av dem eftersom ”glappet” mellan gymnasiet och högskolan helt enkelt är för stort.

I svenska såväl som i finländska medier har man under den senaste tiden uppmärksammat det så kallade skrivglappet. Men problemet är större än så. Glappet gäller inte bara skrivandet utan även läsandet av akademiska texter samt hur man diskuterar dessa texter. Många forskare framhåller att det grundläggande problemet är att många studenter saknar adekvata lässtrategier, vilket i sin tur leder till att de inte heller klarar av att skriva eller samtala kring akademiska texter.

Ett verkligt problem är att akademisk litteracitet vid många högskolor delvis verkar ses som en tyst kunskap, något som studenter själva förväntas komma till insikt om under studietiden. I många fall fungerar dock inte detta som tänkt, vilket i värsta fall leder till att studenter avbryter sina studier. Att studenter inte klarar av att möta de förväntningar som finns vid högskolor leder enligt studiepsykologer och forskare även till psykisk ohälsa bland många studenter. Den breddade rekryteringen blir på så vis något som understryker ojämlikheter i samhället snarare än något som leder till ett mer jämlikt samhälle.

I Academic Discourse: Linguistic Misunderstanding and Professorial Power skriver Pierre Bourdieu, Jean-Claude Passeron och Monique de Saint Martin följande: ”Academic language […] is no one’s mother tongue, not even that of children of the cultivated classes. As such, it is very unequally distant from the languages actually spoken by the different social classes. To decline to offer a rational pedagogy is, in this context, to declare that all students are equal in respect of the demands made by academic language” (1995: 8). De menar med andra ord att det akademiska språket inte är någons modersmål, men att det samtidigt finns ett en stor skillnad mellan studenter i fråga om hur stort steget att lära sig behärska akademiska diskurser de facto är.

Frågan är då vad man kan göra för att underlätta övergången mellan gymnasie- och högskolestudier. Jag tänker mig att den bästa lösningen är att gymnasier och högskolor samarbetar kring denna fråga så att vi tillsammans kan överbrygga glappet. Hur man rent praktiskt kunde tänkas göra detta återkommer jag till i mitt nästa inlägg.

Mer om skribenten

  • Jane Wingren

    Universitetslärare

    Hon skriver om hur det är att arbeta vid ett svenskspråkigt universitet i Finland. Jane Wingren undervisar bland annat om akademiskt skrivande och i svenska som andra språk.

Du kanske också vill läsa

Krönika 20 april 2021

Krönika av David Larsson Heidenblad, forskare och lärare i historia vid Lunds universitet, som skriver om konsten att kunna prioritera sina arbetsuppgifter.

Krönika 15 mars 2021

I mitt förra inlägg skrev jag om skrivdisciplin och hur jag gör för att få tid till skrivande i vardagen. Men att generera text är en sak. Att förvandla text till något läsbart, de...

Krönika 2 mars 2021

”Disciplin! Disciplin överallt! Det formar karaktären, och allt som hör till!” Överste Hathi, i Walt Disney’s Djungelboken En fråga som kommer upp om och om igen när jag diskute...